Världens äckligaste pizzor finns i Sverige, eller?

Då och då kommer det helt ovetenskapliga och tämligen oseriösa rapporter från olika företag i akt och mening att få lite extra publicitet. Framför mig har jag just nu en rapport från något som heter onlinepizza.se som presenterar statistik över våra pizzavanor.

Enligt deras undersökning är kebabpizzan den mest populära pizzan i Sverige och flest pizzor äter vi på söndagar och den enskilda dagen då det går åt mest pizza är nyårsdagen. Minst pizza äter vi under sommaren.

Pizzan föddes i Neapel, i södra Italien, brukarna man säga, men ett runt brödstycke med olika pålägg lär vara känt redan på de gamla grekernas tid. Den äldsta pizzan sägs vara Marinara som består av tomat, vitlök, oregano och olja – alltså ingen ost. Den kallas också för havspizza – inte för att den innehåller fisk eller skaldjur utan för att den åts av hungriga fiskare. Känd redan på 1730-talet.

Den kanske mest kända pizzan är Margherita som skapades av bagaren Raffaele Esposito i Neapel 1889. Han gjorde den inför ett kungabesök som en hyllning till den italienska flaggan. Således innehåller en äkta Margherita tomatsås (rött), Mozzarella (vitt) och basilika (grönt). Drottning Margherita var kung Umbertos hustru.

Det har gräddats många pizzor i Sverige sedan dess och de blir allt vulgärare och äckligare för varje år som går. Jag har förstås inte provat alla varianter men längst ner på min lista står utan vidare pizza med biff och bearnaisesås. Varför i hela fridens namn blandar man samman pizza med biff och bearnaise? Och att kebabpizzan är den mest populära ger mig rysningar längs matstrupen. En kebab är en kebab och ska icke blandas samman med pizza.

Varför har vi svenskar en sådan faiblesse för osmakliga och ohyggliga blandningar på pizzadeg? Redan de klassiska sorterna som Capricciosa och Calzone är fettdrypande och översalta hemskheter som ger magen en ordentlig omgång. Men vi vill tydligen ha det så och att just den svcnska pizzan betraktas som i huvudsak bakfyllemat talar ju sitt tydliga språk.

Inte ens italienarna själva som bor och bakar i Sverige gör längre italiensk pizza – med vissa undantag. I Karlskrona för många år sedan fanns det en tvättäkta napolitanare som drev en pizzeria och han gjorde tunna fina, sparsmakade och underbart goda pizzor.

Den bästa pizzan har jag förstås ätit i Rom och den hade inte mycket gemensamt med svensk pizza. Nu väntar vi bara på pizza med kinamat, pizza med falukorv (finns säkert redan) och pizza med gravad lax.

Outgrundliga äro svenskens matvanor.