Ystad Teater: Tyst musik, av Lars Norén

Att mista två av sina barn och dessutom sin före detta man och pappan till ett av barnen är förstås ett fruktansvärt livsöde. Hur hanterar man det och fortsätter leva? Det är temat i Lars Noréns enaktare "Tyst musik". För nästan exakt ett år sedan gästades Ystads Teater av Lars Noréns tolkning och uppsättning av Tjechovs "Måsen" - en praktfull och stor föreställning som var mer Norén än Tjechov och som hade sina frågetecken - och i somras kunde vi njuta av den fantastiska föreställningen "Tiden är vårt hem", en tidig Norénpjäs, ute på Skillinge Teater. Johan H:son Kjellgren, Leif Andrée och Stina Rautelin." BORDER="0"Johan H:son Kjellgren, Leif Andrée och Stina Rautelin. Och i tisdagskväll fick vi en karaktäristisk Lars Norén-föreställning med precis så mycket sorg, elände och mänskligt tillkortakommande som vi förväntar oss av Norén. Den yttre ramhandlingen är enkel. Föreställningen börjar med att Aniarakvartetten spelar Mozarts stråkkvartett no 23 på ett dynamiskt och förtjänstfullt sätt. Musikstycket blir en verkningsfull prolog till pjäsen, som börjar direkt efter sista tonen klingat ut. Scenografin är sparsmakad, endast ett gråsilvrigt draperi som bildar en halvcirkel i fonden, belyst bakifrån av lysrör, och fyra enkla stolar. Johan H:son Kjellgren och Stina Rautelin." BORDER="0"Johan H:son Kjellgren och Stina Rautelin. De fyra skådespelarna bildar olika par i olika situationer och handlingen är hårt reducerad till några tillfällen efter minnesstunder över de avlidna barnen. Vi får inte veta hur barnen dött, det antyds endast i periferin vid något tillfälle att det inte behövt hända om modern varit mer uppmärksam. Allt handlar om hur man som förälder hantera sitt barns för tidiga död koncentrerat till timmarna efter begravnings- eller minnesceremonin. Ett beprövat sätt att hantera den sortens känslor på en teaterscen är att låta förtvivlan och sorg ta sig teatraliska uttryck i form av stora gester, tårdränkta sammanbrott och outsäglig desperation i ord och handling. Odile Nunes." BORDER="0"Odile Nunes. Regissören Lennart Hjulström väljer att tolka Lars Noréns text på ett annat sätt. Här finns ingen naturalism utan snarare en behärskad, klinisk förtvivlan. Replikerna framsägs i neutral, kylig ton. De tårar som finns rinner sakta ner för kinderna, ingen höjer rösten, ingen blir full, ingen blir våldsam och bryter samman i konvulsioner på scengolvet. Dialogen är korthuggen, kall - ibland cynisk - och paren ägnar sig åt att tala om allt möjligt trivialt som väder, sommarstugor, konstutställningar, jobben, för att slippa konfronteras med den oerhörda sorgen. Men den finns där. Hela tiden finns den under ytan. Den bubblar och jäser och går egentligen inte att hålla tillbaka. Hela tiden ljuder den tysta musiken hos de förtvivlade föräldrarna. Den melodi som rullar som ett evighetsband inne i skallen när livet är som mest jävligt. Leif Andrée och Stina Rautelin." BORDER="0"Leif Andrée och Stina Rautelin. Jag mötte en gång en kvinna på ett mentalsjukhus där jag jobbade en sommar. Hon hade förlorat sin man och sina två barn i en trafikolycka. hon blev själv svårt skadad. Men överlevde. Fysiskt. Hon satt länge, dagarna i ända, och nynnade på en oidentifierbar och osammanhängande melodi. Men en dag tystnade hon. Men jag förstod på hennes blick att sången fortsatte inne i hennes huvud. Tyst musik i hennes sorgsna ögon som ej länge kunde se någon mening i livet. Den avskalade scenografin, enkelheten i både kostym och rekvisita, den neutrala, sakliga tonen i dialogen - allt lyfter fram det obegripliga i smärtan efter att ha förlorat ett barn. Det blir som ett iskallt, blåskimrande knivblad. Ackompanjerat av tyst, osynlig musik. De fyra aktörerna spelar jämt, säkert och balanserat och lyckas mer än väl gestalta den tillbakahållna smärtan. Det här är förstås riktig, bra teater som berör djupt och ger en upplevelse som förmodligen alltid kommer att ha sin vrå i min själ. Om inte annat som ett stråk av fruktan för att själv behöva höra den tysta musiken. Robert Dahlström