Förlorade djur och gård i branden – nu kan Eva se framåt

Det är högtryck i honungstillverkningen när YA besöker Eva Norrsell i Sillaröd. Veckan innan har företaget hon delar med sin dotter Linas och Binas producerat 500 kilo honung och de räknar med det dubbla den här veckan. Tillverkningen sker hemma hos dottern Lina i Borråkra utanför Degeberga. På grund av YA:s intervju har Eva skjutit på sin arbetsdag som kommer sluta sent samma måndag. Hon räknar med att sova över hos sin dotter och sedan ge sig på arbetet igen.

– Under sommaren är det galet mycket, med skörd, barnbarn som är lediga från skolan samtidigt med diverse marknader.

Eva har tillsammans med Lina bestämt sig för att arbetet måste gå att kombinera med kvalitetstid med familjen som bland annat består av Linas tre barn.

Livet har alltid snurrat på fort för Eva som under sina snart 30 år på Österlen hunnit med flera företagsformer och samtidigt ha en mängd olika djur hemma på gården i Sillaröd där också hennes tre barn vuxit upp.

Nu när hon ska fylla 60 är makens presenter tydliga tecken på att i alla fall han gärna ser att hon drar ner på tempot. Med en hammock och en pool i trädgården är det tänkt att Eva nu ska ge sig mer tid att bara njuta av tillvaron.

Huset i Sillaröd ligger naturskönt långt från de större vägarna. Det är lite av en utmaning att få besökare att hitta till gårdsbutiken.

Även om Eva växte upp i Österhaninge i Stockholm kände hon tidigt att det var något speciellt med djur och natur. Hon ville gå på lantbruksskola på gymnasiet men föräldrarna, som bägge arbetade inom försäkringsbranschen, såg inte nyttan med det och såg till att hon istället sökte in på sjuksköterskeskolan.

– Det slutade med att jag inte gick något gymnasium alls, säger Eva som alltid gått sin egen väg.

Efter att ha haft ströjobb på Tullverket, på en kakfabrik, i hemtjänsten och på restaurang började Eva på komvux. I dag är hon tacksam för omvägen hon tog eftersom hon mitt i studierna på vuxengymnasiet träffade kärleken i maken Niklas.

– Det första vi gjorde var att resa jorden runt för att se om vi trivdes ihop.

Paret avverkade Australien, Nya Zeeland, Söderhavet och USA med ryggsäckar och minimal budget. Och kärleken överlevde.

I Sverige igen bodde de i ett kollektiv som utrikeskorrespondenten Sven Öste på DN startat.

– Det var mitt andra kollektiv, säger Eva som redan när hon var 15 flyttade hemifrån för att bo i kollektiv i Nacka.

När första dottern Lina kom såg de sig om efter ett eget hus i Tyresö. Såväl Eva som Niklas försörjde familjen genom att köra linjebuss.

– Vi jobbade mot varandra, jag körde många nätter, säger Eva.

På så vis behövde parets tre barn aldrig gå på dagis. Evas lantbruksdröm fanns kvar. Hon gick bland annat en studiecirkel i fårskötsel.

– När jag fyllde 30 fick jag ett flasklamm av Niklas.

Fyra får, en häst och höns flyttade in på gården.

– Det hände att jag red till bussgaraget och så fick hästen stå och vänta i en bussficka på att Niklas skulle sluta för dagen.

Som busschaufför nattetid upplevde Eva ett Stockholm med droger som hon inte ville att hennes egna barn skulle vara en del av. Makarna började leta gård utanför Stockholm men det visade sig vara svårt. Till slut valde familjen att lämna storstaden, säga upp sig från bussjobbet de haft i tio år och bege sig söderut. Med på resan fick de också en griskulting av sina kollegor från SL.

– Fyra får och lite höns följde också med ner till Skåne.

Första sommaren i Skåne bodde de hos en arbetskamrat i Linderöd. Genom mäklarfirman Uppvik fann de vad de sökte i Sillaröd. Tidigare ägarna var också månskensjordbrukare. På den 10 tunnland stora gården fanns utrymme för att samla på sig ännu mer djur.

– Vi ville prova alla sorters djur och hade höns, ankor, myskänder, gäss, kalkoner, grisar, får, getter, kor och hästar.

Medan Niklas fick arbete som trafikplanerare i Hörby kommun såg Eva till djuren och barnen.

– Det var heltid att bara gå och mata alla. Vi slaktade också själva.

1991 startade Eva Havängsprodukter. Det var när hon sommarjobbade på en Getgård i Lönhult och hjälpte till i butiken Ostboden som hon drog sig till minnes ett senapsrecept från sina barndoms somrar då hon jobbade på ett café på Gotland. Eva började göra senap under namnet Österlensenap och det sålde som smör. Så föddes Nickebo produkter där Eva gjorde allt ifrån rabarbermarmelad till senap. Tre-fyra år drev hon sedan Lammboden i Haväng tillsammans med Susanne Weibull och där fick också hennes företag sitt namn Havängsprodukter.

– Allt har bara blivit i mitt liv, jag har inte planerat något, säger hon.

Lammboden hade gjort en överenskommelse med hälsovårdsmyndigheten om att det var okej att de hade sitt styckrum 200 meter från butiken. Men en sommar kom plötsligt krav på att de var tvungna att ha en kylbil och köra köttet de 200 meterna.

2006 startade Eva istället En smak av Österlen på vägstationen i Brösarp tillsammans med kollegan Eva Ditlevsen. Tillsammans valde de ut närproducerade produkter från småproducenter som de tillsammans med sina egna produkter sålde in till företag.

– Det var fantastiskt roliga år men vi var nog tio år för tidiga.

Grillkvällarna med mat och musik då de lagade mat utifrån lokalproducerade varor, allt pappersarbete och alla leveranser blev till slut för mycket. 2008 gick företaget i konkurs och det tog hårt mentalt på Eva. Vad hon inte visste då var att det skulle komma fler utmaningar.

2009 drabbades hon av bröstcancer. Hon hade varit på mammografi två månader tidigare och det hade inte visat tecken på sjukdom. När hon nu kände en liten kula i sitt bröst och vände hon sig till sjukvården igen. Måndagen efter midsommar ringde läkaren hon uppsökt med beskedet att det var cancer. När Eva ett år senare efter lyckade operationer bott på rehabiliteringcentret Lydiagården utanför Höör hade hon fått nya krafter och var redo att börja om, friskförklarad.

– Det var så befriande att umgås med människor som förstår varför man plötsligt kan börja storböla. Jag håller kontakt med tjejerna därifrån än idag.

Bara en vecka hann gå efter hemkomsten innan huset i Sillaröd brann ner till grunden. Fastigheten var tidigare ett bostadshus som var ihopbyggt med stallet genom en carport.

– Det var jätteoväder med snöstorm och vi hade nyss kommit hem och satte oss för att titta på en film på tv.

Filmen var halvdålig och makarna funderade på om de skulle hoppa över filmen och gå och lägga sig istället. I dag vet de inte om de levt om de inte fortsatt att se filmen. Plötsligt smällde det om eternitplattorna på taket, det exploderade. Makarna for upp och hann se att stallet brann.

Efteråt kunde det konstateras att branden startat bland bilarna i carporten. Eva och Niklas hann få på sig ytterkläder, fick med hundarna ut, bilnycklarna och husnycklarna. Mellan fem och sju brandkårer var engagerade i släckningsarbetet. Den enda byggnaden som kunde räddas var Evas kokeri och kontor där hon mitt i eldhavet tillsammans med en brandman fick tillåtelse att gå in och rädda sin dator.

De första chockartade veckorna efter branden bodde de hos sina barn innan de fick lägenhet i Hörby av försäkringsbolaget. I augusti 2011, ett och ett halvt år efter branden kunde de flytta tillbaka till huset som nu är uppbyggt igen av svärsonen Jöns Svensson, som för övrigt håller på att bygga Skånes första hampahus utanför Degeberga.

Det som gett Eva kraft att komma tillbaka efter branden är att bägge hennes döttrar kom och berättade att de var med barn. Julafton 2010 föddes första barnbarnet Terje, i februari 2011 kom Lovis.

Familjen är viktig. Eftersom Eva de senaste åren arbetat tätt tillsammans med Lina träffar hon Linas tre barn varje vecka. Men också sina övriga tre barnbarn ser hon till få rå om.

Mitt i honungsskörden ska Eva se till att få en ledig dag på sin födelsedag. Då tänker hon fira med bubbel och tårta. På lördagen väntar sedan familjekalas hemma hos dottern Mira i Klågerup. Då ansluter även Evas föräldrar till sällskapet, 84 och 91 år gamla.

Även om livet ibland satt käppar i hjulet känner Eva att hon har livsglädje som räcker långt. I höst åker hon tillsammans med Niklas till Kroatien på studieresa med Regional Matkultur Skåne där hon varit ordförande i tio år men numera arbetar som koordinator på timbasis. Det är bara ett av alla projekt som väntar runt hörnet.

– Nu är jag mogen får hund och får igen.