Från bilverkstad och företags-vd till vardagsmuseum

Att han som ung lärde till bilmekaniker i pappa Manfreds bilverkstad hemma i Skurup har Bengt Almqvist haft mycket nytta av i livet. Dock inte som fadern önskade, genom att överta bilverkstaden.

– Jag sa till min far att sälja och ha roligt för pengarna istället för att vänta på att jag skulle ta över. Men kunskaperna har jag haft haft mycket nytta av här, säger han och nickar in mot Johannamuseets samlingar.

Det är här som han lägger det mesta av sitt engagemang nu. Men nu är det nästan slut på expansionen av det populära museet.

– Vi ska inte bygga ut mer. Vi ska bara bli bättre.

Bland annat implementerar man nu tekniska lösningar för att kunna guida besökare i samlingarna på svenska, engelska och tyska.

I stället för bilverkstaden hamnade Bengt inom handel. Radiobutik ledde till skivor, som ledde till spel följt av leksaker och trädgårdsmöbler. Företaget Driva rack som han startade med en kompis 1968 finns fortfarande, men köptes av Brio efter ett par år.

I mitten av sjuttiotalet startade Bengt det som i dag är det välkända Skurupsföretaget Postpac. Idag är konceptet väletablerat, det är så de stora webbförsäljningsföretagen sköter sina affärer. Då var det inte lika känt. Bengt och hans kompanjoner annonserade ut Linnékoppen och tennsmycken i flera veckotidningar och överraskades av det stora intresset:

– Redan på den första annonskampanjen fick vi in 18 000 svar. Jag anställde hela mossans syförening för att packa varor, säger Bengt.

Och så var Postpac ett faktum. Företaget fick ganska snabbt nya ägare, men Bengts stannade kvar som vd i tretton år, och företaget har fortfarande en särskild betydelse för honom.

– Jag var där härom veckan och såg deras senaste utbyggnad. Och mer kommer det att bli, säger Bengt.

Trots att det inte blev någon yrkeskarriär i en bilverkstad kretsar mycket av Bengts liv kring bilar. Eller i alla fall en bil. T-Forden Johanna från 1914, som Bengts far köpte på 50-talet och som kom att bli museets första samlarobjekt.

Det som skulle kunna vara ett vanligt bilköp blev starten på något helt annat.

– På den här tiden fanns det inga loppmarknader och inga prylmarknader. Folk tog hand om sina grejer och man kastade sällan något, säger Bengt.

Detta gjorde att vindar, uthus och lador ofta svämmade över av sparade grejer. När gården skulle säljas eller ärvas var det många fullt funktionsdugliga grejer som hamnade på soptippen eller eldades upp. Och där väcktes Manfred Almkvists samlarinstinkt. som tycks ha gått i arv till Bengt.

– Nej i helvete här ska inte rivas eller kastas, säger han med ett leende.

Han tar fortfarande emot föremål till museet, men restriktivt och med villkoret att han får skänka sakerna vidare som inte passar eller som redan finns.

– Jag har svårt för att säga nej till sådant som kommer från Skurupstrakten, säger han.

Och det gäller både föremål och byggnader – Skurups godsmagasin och sågverket från Rydsgårds gods är två av de senaste tillskotten till samlingarna.

Säsongen varar från april till oktober. På för- och eftersäsong är det bara bokade sällskap. Under sommaren har man öppet alla dagar.

Årets temautställning handlar om telefoner. Här ställs barn inför mysteriet hur man ringer på en telefon med nummerskiva. Men man är också i färd med att bygga ut spelhallen.

Besökarna kommer oavsett väder. Lite färre under de första dagarna av ett högtryck, men efter ett par dagar jämnar det ut sig. För många turister och fritidsboende är ett besök på Johannamuseet ett måste varje sommar .

– ”Barnen sa att vi skulle” är ofta en anledning som besökarna uppger vara anledningen till besöket. Det händer till och med att familjer kommer två gånger på en semestervecka, för att barnen ville tillbaka, säger Bengt som tycker att de flesta besökare är nöjda.

– De som inte är nöjda är oftast missnöjda med att det inte var gratis att gå in, säger han och rycker lätt på axlarna.

Museet går inte med någon större ekonomisk vinning, men Bengt tycker sig vara i gott sällskap.

– Inte ens Vasamuseet (Sveriges mest besökta museum, reds anm) går runt på biljettinkomster, säger han.

Men bland lokalbefolkningen är det fortfarande många som aldrig varit på museet eller vet att det finns. Det, tänker Bengt, är en del av Skurup. Att man inte är så bra på att marknadsföra det som finns i kommunen. Det var orsaken till att han var en av initiativtagarna till det idag självklara landmärket som den tolv meter höga Nils Holgerssonstatyn vid E65:an utgör

– Alla som passerar lägger märke till den. Det är precis så det ska vara.

Reaktionerna på statyn som stått på plats sedan 2008 har bara varit positiva.

– Jag har aldrig hört någon som tycker att den är onödig. Däremot händer det att folk tycker han har fel färg på mössan, att den skulle vara röd. Men den som har läst originalboken vet att det stod att mössan var vit.

Framtiden håller han öppen. Han är på plats på museet i stort sett varje dag, året runt, men driver själv inte längre stora projekt med ålderns rätt.

– Jag ser till att ha roligt, det räcker, säger han.