Hästarna är höjdpunkten

– Är ni redo att springa? undrar ridlärare Christina Rengefors, som står i ridhusets mitt och håller koll på de åtta ekipagen. Frågan riktas lika mycket till barnen som rider, som till deras föräldrar, far- och mormödrar som tjänstvilligt ställer upp och leder barnen.

– Det blir ett träningspass för oss föräldrar också, säger Petra Sigurd, mamma till Malva, 5 år med andan halsen efter att ha sprungit ett par varv i ridhuset. När hästarna travar – och föräldrarna springer- ska ryttarna träna sig på att rida lätt. Upp- ner, ett-två, ett-två. Några av barnen hittar snabbt rytmen och låter hästens steg liksom skjuta dem ur sadeln.

Andra har svårare att få det att funka.

– Tänk på hur ni sitter, uppmanar Christina Rengefors. Går benen fram, åker rumpan ner. Ni måste ha fötterna rakt under höften för att kunna resa er ur sadeln.

Alla barnen håller in sina hästar och tittar på de ryttare som förstått hur lättridningen ska gå till. Efter det går det lättare och nästan alla verkar att ha fattat om inte galoppen, så iallafall travandets konst.

Barnen i knattegruppen har ridit olika länge. För några av dem är höstterminen den första i sadeln.

– På den här nivån krävs att man har hjälp av ledare och jag är tacksam att så många föräldrar har möjlighet att vara med, säger Christina Rengefors. Jag är ganska ny på ridskolan och i Ystad. Men det känns som att skåningarna är hästvana.

Den här lektionen vill Christina Rengefors att barnen ska öva balans och sin sits. De får prova att stå i lätt sits, när hästen kliver över en bom, som hon lägger på fyrkantspåret. Nu räcker det inte att snabbt resa sig och sätta sig som i lättridningen i trav. Det krävs styrka och balans för att kunna hålla sig kvar stående i sadeln över bommen.

– Håll i manen, uppmanar Christina Rengefors.

För Isadora Forsberg, 10 år blir det problem. Hon rider en fjordhäst med traditionellt stubbad man.

– Jag håller i sadeln i stället, säger hon.

Isadora har två hästar hemma och är på ridskolan tillsammans med sina farmor Birgitta Thufvesson, som själv också börjat rida, efter många års uppehåll. Det är lite svårt att avgöra vem som tycker detta är roligast, farmor eller Isadora.

Isadora började rida för något år sedan, men hamnade då i en grupp, där alla ridit flera år och trivdes inte alls. Nu har hon börjat om och den här terminen går allt bättre.

– Jag har redan lärt mig massor, säger Isadora. Numera vet hon att man inte ska vara rädd, för då kan hästen bli busig och att man måste vara snäll. Tack vare hästarna där hemma känner hon sig trygg i stallet.

– Men du måste vara mer bestämd Isadora, säger Birgitta Thufvesson, liksom mest till sig själv. Mot Isadora gör hon tummen upp och ler.

– Det är viktigt med uppmuntran, konstaterar hon.

När hästarna fått skritta av sig en stund, ställs de upp på medellinjen med mulen mot dörren. Ett par av dem ska in efter lektionen, resten ska vara kvar för att gå ytterligare en knattelektion. Isadora sitter av och lämnar över tyglarna till Wilma Birger, 7 år.

Wilma och de andra ryttarna sitter upp och nästa lektion börjar.

– För Malva är detta en flickdröm, konstaterar Petra Sigurd, medan hon följer dottern med blicken. Hon står beredd med grimskaftet i handen och när Christina Rengefors beordrar fram ekipagen i trav, är hon snabbt på plats vid Malvas sida. – Jag vet vilka risker det innebär att rida, men är inte direkt orolig. Malva ramlade av för en tid sedan, men hon satt bara upp igen.

Mira Karlsson, 5 år har klarat sig från att ramla i backen.

– Det sägs att man måste ramla av 100 gånger för att bli en bra ryttare. Så Mira har en del kvar, säger mamma Annika Olsson och skrattar.

Christina Rengefors går igenom ryttarnas sits och påminner dem om hur tygeln ska löpa genom handen, mellan ring- och lillfingret och att tummen ska vara högst. Hon visar hur foten ska vila med sin bredaste del i stigbygeln och påpekar att hälen ska vara nedåt och tårna upp. Det är sannerligen mycket att hålla reda på.

Det tycker Matilda Lindström, 11 år om.

– Ridningen är rolig och så blir man så avslappnad, menar hon.

Efter lektionen ska alla hästarna in i stallet. Barnen leder dem tillbaka till boxarna, tar av dem sadeln och träns. Några borstar av dem och kratsar hovarna. Fast det är ingenting som krävs att man kan på knattenivå. Det får man lära sig när man tagit steget upp till ridskolans vita grupp. – Hästarna här på ridskolan är duktiga och snälla, säger Christina Rengefors. Så här års går de ute hela natten och får leva sitt naturliga flockliv. Det gör att de är lugna och funkar bra i hop i ridhuset.

Veckans höjdpunkt lider mot sitt slut. Hästarna får en sista klapp, innan det är dags att ge sig hem. Barnen i kanttegruppen längtar redan till nästa måndag!