Kringresande i musik

- Jag tycker det är jättebra att ha undervisningen ute på skolorna. Då kan man involvera elevernas klasskamrater. Någon jul har vi gått mellan klassrummen och spelat så att klasskamraterna vet vad det är vi sysslar med, säger Annika Persson.

Vi har hittat fram till det lilla musikrummet på Sankt Olofs skola och Annika börjar förbereda sig. Klarinetten monteras och noterna plockas fram. På pianot ställer hon en liten väckarklocka med Disney-motiv.

- Jag brukar känna när det gått 20 minuter, men kan ändå behöva hålla koll på tiden, förklarar hon.

Vi väntar på Lovisa Lundin, 9 år, som ska ha sin andra lektion.

- Jag har övat hela veckan, berättar hon medan hon packar upp sin klarinett.

- Det är underdel och överdel, klockstycke, päron och munstycke, rabblar hon.

Namnen på instrumentets delar är en del av läxan.

Hon fuktar rörbladet i munnen och är redo för lektion.

- Tror du den är vaken, undrar Annika.

- Kanske. Men den har varit lite skränig i veckan, säger Lovisa.

Annika ser direkt att Lovisa böjer huvudet för mycket när hon blåser. Hon ber henne lyfta blicken och genast blir tonen renare.

Lovisa är nöjd och kan stolt visa att hon övat in såväl "Liten blues för klarinett" som "Spanien" som hon faktiskt inte hade i läxa.

- Pappa spelar saxofon. Han har lärt mig.

Annika kompar på pianot och det låter riktigt bra.

Tiden flyger

Lovisas 20 minuter har flugit iväg och Johan Andersson knackar på dörren. Han kommer in och packar upp sin saxofon medan Lovisa torkar ur sin klarinett.

Dessa unga musiker spelar hela första terminen utan noter. På deras läxpapper står melodierna skrivna med bokstäver.

- Det är viktigt att komma igång med musiken. Och få upp konditionen så att man orkar spela. Noterna tar vi sedan, förklarar Annika.

Johan får först sjunga sin läxa.

"Hååå, ciss, hååå, ciss, aaaaa."

När Johan spelar precis samma sak på sin sax får han beröm.

- Braaaa, Johan, säger Annika.

- Men dina fingrar måste bli kompisar. Var du än är, på skolbussen eller någon annanstans, kan du öva. Långfinger och ringfinger ska trycka ner sina klaffar exakt samtidigt.

Disneyklockan har tickat fram till Johans sluttid och Annika börjar packa. Om 30 minuter börjar nästa lektion. I Kivik.

17 elever

Vi hjälps åt att bära ut hela packningen i bilen och ger oss iväg.

- Jag har 17 elever i dag och schemat är ganska tight, säger Annika som förutom att jobba heltid även pluggar ensemblepsykologi i Malmö.

Hon trivs med sitt jobb. Enda nackdelen är den tunga packningen. Men hon vill inte vara den utan.

- Jag måste vara förberedd på att lektionen kan bli något annat än jag tänkt. Jag vill känna in eleven och finna en röd tråd. Men jag vet aldrig i förväg vilken röda tråd det blir. Därför får jag ha en massa material med mig.

Att undervisa barn i musik ger mycket tillbaka, menar hon.

- Det är så stimulerande att märka att ett barn förstår vad jag menar. Det är en kick att kunna förmedla kunskap och se hur självkänslan sträks.

- Det är jätteroligt om någon blir duktig, men musiken är mer än så.

- Med musiken kan man träna upp alla möjliga sinnen i kroppen. Ett barn kan finna ett uttryckssätt. Dessutom är musik det enda internationella språket som man kan dela med andra utan att kunna prata med dem.

Annika undervisar både enskilt och i grupp. Men ensemblespel brinner hon extra för.

- Det handlar om koncentration och lyhördhet och det utvecklar en lagkänsla som saknas i samhället i dag men som krävs för att vi ska fungera i världen tillsammans.

Vi har hunnit fram till Kivik och Annika baxar ut hela packningen igen. Instrument i en hand och dagens lunch i den andra. Bamseväskan med noter tar Allehandas reporter hand om.

Filippa Sennersten och Tea Johnsson, båda 8 år, sitter redan i biblioteket och väntar.

Läxan tragglas fram och tillbaka tills Filippa beklagar sig att hon är trött i handen.

- Det blir man, tröstar Annika. Men när ni spelat tillräckligt länge kommer ni att ha skolans starkaste tummar.

"Jag har en hund"

Felicia pekar plötsligt på Annikas arm och undrar om den röda pricken är ett myggbett.

- Nej det är en katt, säger Annika.

- Jag har hund, berättar Felicia.

Tea får också berätta om sina djur innan Annika försöker styra in de unga på dagens övning igen.

- Nu provar vi att spela ett E som i Erik.

- Det heter min pappa, kontrar Felicia.

- Okej, ett långt E nu.

Med en ängels tålamod lyckas Annika hålla styr på lektionen utan att verka ointresserad av allt adepterna vill berätta om.

- Det är ett stressigt schema jag har, men det är ändå viktigt att ta sig tid att lyssna, säger Annika.

Emelie Ström och Elin Wisén knackar på dörren och får komma in. Tillsammans spelar alla fyra sin lilla blues.

Annika kompar vid pianot och trots att de unga klarinettisternas melodi bara består av två toner låter det riktigt proffsigt.

Det är ännu ett par timmar till lunch när vi lämnar Annika och hennes elever. Dagen har bara börjat.