Min storebror finns kvar så länge vi minns honom

Jag är beredd på en utskällning. Jag sitter framför teven och tittar på Fredrik Belfrage i Gomorron Sverige. Kvällen innan har jag olovandes smitit in i min storebros rum för att låna ett blandband med både Samantha Fox och Twisted Sister. Jag lånar det trots att jag vet att jag inte får och trots min storebros ibland häftiga temperament.

Det är något som inte riktigt stämmer. Min bror kan i och för sig sova länge på mornarna. På grund av medicinering mot epilepsi är han ibland trött och lättretlig, men han brukar komma upp för att titta på Hacke Hackspett med mig. Mor går in för att väcka honom.

Jag vet inte vem som kom hem först - ambulansen eller far. Jag vet inte vad jag gjorde under tiden. Mitt nästa minne är att jag sitter i köket i någons knä. Ambulanskillarna kommer in och skakar lite diskret på huvudet.

Det ringer på dörren. Pontus, en grannkille, frågar om Carl Fredrik kan komma ut och leka. Ingen förmår säga vad som hänt, bara att han inte kan leka just nu.

På kvällen fick jag se på hela Miami Vice, det hade jag aldrig fått göra förut. Jag var elva år, Carl Fredrik blev tretton.

I drömmen kom han ibland och ringde på dörren och sa att han var hemma igen. Jag funderade ofta på om Carl Fredrik fortfarande hade levt om jag hade väckt honom och snällt frågat honom om jag fick låna hans kassettband.

Att vi ska dö är egentligen det enda vi vet om livet. När barn drabbas känns det orättvist och alltid tragiskt. Alla tröstande ord smakar futtigt och otillräckligt i munnen på dem som uttalar dem, men i den sörjandes öron betyder det att någon bryr sig. Det går inte att med ord jaga bort sorgen, men det går att finnas till hands. Jag kommer inte ihåg några enskilda ord på vägen eller någons speciella tröst från den här tiden. Jag kommer ihåg att det var många som ställde upp och stöttade. Det egna sorgearbetet måste sen varje drabbad människa själv ta hand om. Även en elvaåring måste ta sig igenom det. Jag vet inte hur jag gjorde. Jag vet att det tog lång tid och att det gick i vågor. Det kan fortfarande röra upp känslor att prata om honom, men oftast blir det fina minnen som kommer fram.

Hemma fortsatte vi att prata om Carl Fredrik och han har alltid funnits med i våra samtal. Lillebror hade inte ens fyllt två år när Carl Fredrik dog och hans sätt att fortsätta leva vardagslivet som vanligt blev en ventil i sorgen.

Den 6 december är det 21 år sedan min storebror gick bort. Den här texten har varit betydligt svårare att skriva än en vanlig krönika, men att sätta ord på minnesfragmenten efter så här lång tid känns bra. Jag tror det är viktigt att prata om svåra saker. Jag är själv inte så bra på det, men man måste.

Nu står jag som förälder själv inför frågor om livets mysterier och det är svårt att förklara barnens funderingar kring livet och döden. Min dotter Ella har sin bild av min storebror byggd på vad jag och andra har berättat. Och det är absolut ingen sorglig eller tragisk bild. Jag tror och hoppas att det är det som min storebror lärde mig under de elva år som jag fick lära känna honom, att det är det som är hans arv till mig och mina barn. Döden berövade oss en gemensam framtid, men den raderade inte vår historia.

Carl Johan Engvall, webbredaktör på Ystads allehanda