Möblera om hela barndomen
TonårsKlara kommer då trycka kudden mot huvudet och tjuta: "Vill inte höra vilka parningsriter som fanns på stenåldern!"
Och sen är hon förlorad för alltid.
Jag och min man behöver inga skräckfilmer för att få sömnsvårigheter. Vi behöver bara påminna oss om förlusten som väntar.
Så är det inte riktigt i dag. Jag är fortfarande hennes stora hjälte. På mornarna sitter hon i mitt knä och myser medan klockan tickar och jag kan höra hur min puls slår i stresströskeln gång på gång. När jag förklarar att jag måste jobba föreslår hon att jag ska vara hemma i stället.
På kvällen är det fotbollsturnering i hallen som gäller när jag i själva verket vill vila framför tv:n.
Oj så gulligt, men oj så jobbigt.
- Så dåligt planerat, säger min man. Varför kunde inte närhetsbehovet och självständighetsbehovet spridas ut lite bättre över hela uppväxten? Det skulle ju både barnen och föräldrarna uppskatta.
- Du är något på spåren, svarar jag och funderar över hur det skulle se ut.
Kanske skulle spädbarn efter två månader kunna ha en självständig fas kombinerat med en tillfällig motorisk utveckling. Genast skulle de kunna fixa sin egen välling och sedan plocka in Dora i dvd-spelaren och be om lite lugn och ro.
Det vore ju inte dumt.
Vid tre månader blev det amning och skrik på nätterna igen. Men vid sex månader infinner sig sedan en kort tonårskris. Då blir det hög musik bakom stängd dörr. Det korta bebishåret färgas svart och trendkänsligheten blir aktuell. Naturligtvis kommer klädmarknaden snappat upp detta och kör bandtröjor i storlek 62-68.
Vid nio månader går barnet tillbaka och kan endast krypa och dregla igen.
För att vid ett års ålder bli lillgammal och förnuftig. Då börjar de eviga diskussionerna vid matbordet. "Varför äter vi inte mer ekologiskt?", "Vet ni hur mycket er bil bidrar till att isarna smälter, gör ni det?".
Kanske är detta något för evolutionen att ta sig en funderare på? I framtiden kommer man aldrig se dödströtta småbarnsföräldrar eller frustrerade tonårsföräldrar. I stället kanske en vanlig syn på stan blir föräldrar som övningskör med sina femåringar och drar sina femtonåringar i barnvagn.
Lätt förvirrade kanske - men aldrig tråkigt.
