Omhändertagande är nyckeln till livet för Karin Clarén

Vi träffas i kolonistugan i Östra sommarstaden som Karin Claréns föräldrar köpte i mitten av 50-talet. Några av hennes tidigaste minnen är härifrån, då familjen lämnade lägenheten inne i Ystad och hon var fri att ”slabba med vatten” i den prunkande trädgården.

– Sådana minnen har nu mina barn också, och när barnbarnen kommer hit är det första de vill göra att slabba med vatten. Då dras vattenslangen fram, vattenkannorna fylls och lekhumöret är på topp. Barnen och barnbarnen bor i Ystad och i Köpingebro, så jag är lyckligt lottad.

Karins pappa var konditor på Hennings konditori i Ystad och mamma sålde tyger på Wiléns, men blev sedan hemmafru.

– Mor var alltid hemma när vi kom hem från skolan, och då skulle man byta skolkläder till lekkläder. Vi var mycket utomhus och rörde på oss när jag var barn. Vi umgicks i familjen genom att göra utflykter och promenader, gärna med fikakorg i skogen eller stranden.

I ungdomen blev Karin Clarén aktiv i Ungdomens Röda kors. Det var ett sammanhang där hon kände sig hemma.

– Jag lärde mig mycket användbart i Röda korset som att ta hand om skadade och andra behövande i samhället. Det där med att jag gärna vill ta hand om andra människor, det är min mors gener.

I gymnasiet gick Karin Clarén distribution- och kontorslinjen på Österportsskolan.

– Man kan säga att jag hade ett kall och det var att bli sekreterare. När jag var barn satt jag vid min fars sekretär och stämplade postgiroblanketter och lekte att jag var sekreterare. Det var ordning och reda i vårt hem när jag växte upp, och jag har själv alltid tyckt om att vara organiserad.

När Karin tagit studenten gick hon in på lasarettet, knackade på hos personalchefen och förklarade att hon kunde ta anställning som kontorist på sjukhuset, om det fanns en sådan ledig position. Året var 1977.

– Personalchefen svarade att, jodå, jag kunde börja i centralkassan dit patienterna kom. Det var början på min karriär på sjukhuset.

– Jag märkte snabbt att jag trivdes i den där vårdmiljön, dit människor kom för att få omvårdnad. Och jag har lärt mig mycket om bemötande under mina år där, det kan jag säga.

Hon sökte sedan in till en utbildning till läkarsekreterare. I 44 år arbetade hon på samma avdelning, öron-näsa-hals.

– Det var där som jag fick vara med på den fantastiska resan från skrivmaskin till den första datorn inom vården, till den digitala utvecklingen som vi ser i dag.

På inrådan av väninnor sökte Karin 2019 tjänsten som chefssekreterare på lasarettet, och fick jobbet.

Hon medger att det känns skönt att ha en arbetsgivare som kan premiera erfarenhet och välja att anställa en person i 60-årsåldern, när i princip alla andra som sökt tjänsten var betydligt yngre.

Efter att ha jobbat på Lasarettet i Ystad i 47 år säger hon med viss tyngd:

– Det har varit och är fortfarande en fantastisk arbetsplats. Det är nästan svindlande att tänka på alla goda saker som sker på ett sjukhus varje dag.

Karin har genom åren också engagerat sig fackligt, i SKTF som idag heter Vision. Hon beskriver sig själv som uppväxt i en arbetarfamilj där demokrati, rättvisa och engagemang för förändring var som en röd tråd.

– Far var en engagerad socialdemokrat där han bland annat stolt gick främst med den röda flaggan i förstamajtåget. Här väcktes mitt intresse för samhällsfrågor och tycker det är viktigt att hålla mig uppdaterad genom nyhetssändningar och YA som jag läser varje dag, säger Karin.

På fritiden är det fysiska aktiviteter som gäller. I 30-årsåldern började hon springa. Första loppet blev Vårruset och sedan Tjejmilen i Malmö.

– Efter det har det blivit flera Göteborgsvarv och dagen innan jag fyllde 40 sprang jag maraton i Berlin. Då var jag i toppform. Jag sprang hela tiden och kom i mål.

Det visar sig att Karin även skidat, cyklat och simmat sin beskärda del. 2009 gjorde hon en halv Svensk klassiker och 2011 fullbordade hon en Svensk klassiker. (I en Svensk klassiker består utmaningen av fyra discipliner där du ska skida 90 kilometer, cykla 315 kilometer, simma 3 kilometer och springa 30 kilometer under ett års tid.)

– För att klara sådant behöver man vara envis, och jag är envis, säger hon och ler.

Dansa har hon gjort hela livet. Hon försöker komma iväg till danspalats som Törringelund utanför Svedala, Sundspärlan i Helsingborg eller Granbacken vid Löberöd så ofta hon får tillfälle.

– Min mor var också tokig i att dansa. Man får en sådan stimulans av att dansa. Då njuter jag.

Men allt dansade och löpande till trots är Karin mån om att stanna upp och njuta av stillsammare saker, som hennes nyväckta intresse fotografi. Hon har investerat i en ny systemkamera som hon utforskar sitt koloniområde med och planerar att gå en kurs.

– Fotografin tilltalar min estetiska läggning och jag uppskattar mycket att jobba med färg och form, att styla något som jag fotograferar. Det ger mig mycket, det är ett fint sätt att vara i nuet.

Karin Clarén har blivit hemstaden Ystad trogen och har aldrig bott någon annanstans.

– Jag uppskattar småstadskänslan. Att det är cykelavstånd till allt i Ystad. Stranden, havet och min koloni är platser där jag hämtar min kraft och energi för att orka med alla mina aktiviteter. Det är lätt att leva i Ystad.