Pia, 65, pendlar mellan tuffa lopp och gnagande oro

Familjeföretaget, Äventyrskampen i Sövde har varit en stor del av Pia Egeriis liv. Företaget som startades av maken René drivs i dag tillsammans med sönerna Jimmy och Joakim. Pia sköter administrationen på deltid, oftast hemifrån villan i Sjöbo.

– Nu finns det ju plats utan att behöva ha kontoret i en garderob här hemma, säger hon med ett leende.

Småländska Pia träffade sin blivande man, René från Sjöbo, på en öländsk camping.

– Jag var och hälsade på min bror och hans kompisar som tältade där. I tältet bredvid dem fanns han, berättar Pia.

Efter två års distansrelation gick hennes flyttlass till Sjöbo. Tio år senare hade de hus och tre barn, vilket var lite oväntat för Pia.

– Jag var inte särskilt förtjust i barn när jag var yngre, speciellt inte om de var små. Men jag har varit en riktig.... inte hönsmamma men de har alltid varit min prioritet. Jag har alltid försökt att finnas där för ungarna.

I hela livet har Pia, som i grunden ser sig som en glad person med humor och som har nära till skratt, tampats med oro som ofta varit kopplad till hennes hälsa. Oron har varit stressande och ibland gett så kraftig ångest att det påverkat hela livet i perioder. En del av oron har uttryckt sig kroppsliga besvär som renderat i massor av vårdkontakter.

– Det hjälpte mig att komma upp till vårdcentralen och få ta ett EKG och få veta att jag inte hade en hjärtinfarkt, berättar hon.

Men oron och ångesten fanns kvar. Och till slut sa vårdcentralen stopp, att hon inte kunde fortsätta att göra så.

Till slut fick hon en ”total panikattack”. Pia minns hur hon satt i bilen på väg mot Malmö och ångesten tog över. Hon körde till stannade bilen och ringde 112, övertygad om att hon höll på att dö. Larmoperatören rådde henne att köra till psykakuten. Först när hon hotade med att kasta sig ut framför en bil fick hon hjälp.

Det var början till en vändning. Men vägen tillbaks till ett någorlunda fungerande liv har varit lång och svår.

– Ett tag vågade jag inte gå ut ur huset, säger Pia.

Steg för steg har hon tagit sig tillbaka. Hon har provat många mediciner med varierande, men ofta dålig effekt. De oönskade biverkningarna har varit större och fler än nyttan med medicinerna.

– En medicin fick mig att känna att det kröp i min hjärna och i mina fingrar. Fruktansvärt obehagligt, säger hon.

När hon ser tillbaka konstaterar hon att det var svårt att få hjälp. Hon upplever att hon inte hörde hemma någonstans, inte i primärvården, inte på psykiatrin och inte på sjukhuset.

– Jag har ju haft klippkort på akuten, säger hon lite uppgivet.

Där har man inte kunnat hjälpa henne långsiktigt. Men å andra sidan har kontakterna varit betydelsefulla.

– Att någon ser mig i ögonen och säger att det inte är något fel på mig har ju hjälpt för stunden, säger hon.

Till sist fick hon hjälp från psykiatrin, men det krävdes en hel del letande innan hon hittade rätt. Hon inser att hon hade tur, många vårdgivare inom psykiatrin har lång väntetid, men Pia kom in på ett återbud och etablerade en kontakt.

Idag är livet bra även om vissa saker fortfarande får oron att blossa upp. Oron har hon lärt sig att leva med.

– Jag är nästan alltid lite orolig.

Barnen har, säger de nu som vuxna, inte märkt så mycket av hennes mående.

– Mina barn har varit väldigt lätta att ha att göra med , säger hon. Nu har de sina egna liv.

Sönerna Jimmy och Joakim har allt mer tagit över Äventyrscampen. Dottern Jennie är fotbollsproffs i Schweiz och är just nu i en rehabperiod efter en skada.

– Jag är så stolt över mina barn, säger hon och är glad att hon prioriterat att vara förälder.

– Jag har asat iväg dem på allt. Säkert besökt varenda idrottshall i Skåne. Fotboll, handboll, friidrott, brottning och taekwondo. På taekwondon var det jag som höll ut längst säger hon.

Pia har alltid varit en aktiv person som tränat mycket. Sprungit, cyklat styrketränat, deltagit i tuffa motionslopp och hon tog blått bälte i taekwondo efter att hon fyllt 50.

När hon mått som sämst har träningen varit begränsad men nu har hon börjat komma tillbaka. Kanske kommer hon att börja spring millopp, eller göra en till ”toughest”.

Det låter ju inte som något som en person med oro skulle göra?

– Nej jag vet. Men när jag anmäler mig känns det som en bra idé. Det är när det är dags som det kommer. Det är då jag tror att jag ska falla ihop. Men jag tar mig igenom det och då känns det så himla bra.

Som ung, innan hon åkte i väg till den där campingen och träffade René, gick hon en målarkurs. Sedan dess har konsten funnits i hennes liv. Även René är, enligt Pia, en konstnärssjäl. För två år sedan tog hon tag i målandet igen och hon har haft ett par utställningar.

– Jag har fått blodad tand efter det, säger hon, och berättar att hon har även börjat lägga ut sin konst på sociala medier.

I dagsläget har hon över 1000 följare på sitt Tik tok konto ”artbyegeriis”. Att etablera sig på Tik tok var dotterns idé men så längre drömmen om ett eget galleri är just en dröm så är det ett sätt att visa upp sin konst.

Och de fysiska tavlorna trängs så länge hemma i villan.