Den hatande vänstern

Det sade Lenin i ett tal för ordförandena i ett antal sovjetråd 1918. Han hade då genomfört en statskupp i oktober 1917, inlett massmord, och börjat bygga upp en diktatur med hemlig polis – tjekan, som sedan blev GPU, NKVD, MVD, KGB.

I en artikel på DN:s kultursida på slutet av 1980-talet hyllade Göran Greider Lenin och uppmanade socialdemokratin att ha Lenin som ideologisk ledare. I en annan artikel anklagade han Timbros styrelse för att ha nazistsympatier. Som belöning för denna insats gjorde partiledningen honom till chefredaktör för Dala-Demokraten. Hans intellektuella merit är avsky för ett samhälle där individerna har ekonomisk frihet.

Vänstern har fått stort utrymme i media för sitt klasshat. På ett möte på Dramaten kritiserade vänsterns poeter klassamhället – utan skymt av någon analys och statistik; det är ju besvärligt med siffror; man måste hålla reda på dem, om möjligt också på ordningsföljden. En poet läste en dikt om hur han ville skada barn för att deras föräldrar bodde i en vacker villa. Publiken applåderade entusiastiskt detta uttryck för socialistiskt medvetande.

Sverige har den nästan jämnaste inkomstfördelningen i världen, via sammanpressad lönestruktur och extrema nivåer på skatter och bidrag.

Det avgörande är mobiliteten, det vill säga möjligheten att göra inkomstkarriär. Vi kan ha en stor inkomstspridning och ändå jämn fördelning av livsinkomster om individer via studier och arbete kan gå från lägre till högre inkomster. Det är möjligt i Sverige där all utbildning är offentligt betald.

Antag att vi ska ha en total utjämning av inkomster och boende. Då måste staten ta in all inkomst i skatt. Ingen får lära sig mer än någon annan. I ett sådant socialistiskt idealsamhälle kan ingen människa påverka sitt liv genom studier och arbete. All ekonomisk frihet är borta.

På Aftonbladets kultursida – där chefen Åsa Linderborg begråtit att muren föll och det socialistiska fängelset öppnades – har Lenins beundrare Göran Greider försökt visa att Strindberg var socialist. De som kan sin Strindberg vet att han var extrem individualist, motståndare till all överhet. En smartare figur än Greider skulle insett att risken för avslöjande är proportionell mot avståndet till sanningen.

Greider kritiserar 21/5 den borgerliga regeringens arbetslinje så här: ”Arbetslinjen betyder att den som arbetar blir fri.” Han associerar alltså den borgerliga politiken med skylten vid entrén till Auschwitz – ”Arbeit macht frei.”

Kan en tidning, och en skribent, sjunka lägre? Svaret kommer kanske i nästa nummer av Aftonbladet.