Gröna Lööf får Centern att växa
Det går att förstå: Med överväldigande majoritet har Annie Lööf förordats till posten framför sina medtävlanden Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson. Därmed blev ”den historiska processen” halvdan. Beslutet på stämman i Åre om några veckor blir nu bara en bekräftelse av ett redan fattat beslut ”i rörelsen”, något som C så skarpt kritiserat Socialdemokraternas partiledarval i våras för att ha varit.
Allt är valberedningens fel. Rädslan för en uppslitande strid har bäddat för denna ofullbordade ordning, som ersatt en tänkbar, fullödig, demokratisk revolution; så som den hade kunnat bli – oavsett om den hade avslutats med en reell stämmovotering eller medlemsomröstning över internet.
Klart är att processen har stärkt C. Trippel A-kandidaterna, som de kallas internt (Annie, Anna-Karin och Anders), har blivit mer kända av allmänheten, precis som Centerns politik.
Klart är också att Lööf skulle ha tagit hem striden oavsett hur den hade avslutats. Hon har en remarkabel kommunikativ talang, går genom tv-rutan och har klara förutsättningar att både gjuta mod och inspirera.
Frågan nu är vilken ministerpost Lööf vill överta. Att det blir en total ommöblering i regeringen är inte troligt, snarare får hon resonera kring vilken av de nuvarande C-ministrarna som ska få sluta. Mest naturligt är att ersätta Maud Olofsson som näringsminister, men den posten är otacksam i kristider och bättre då att låta Olofsson fortsätta det arbete hon inlett – och som hon vill slutföra. Att peta Anna-Karin Hatt från posten som IT- och regionminister torde heller inte vara aktuellt. Det, om något, skulle kunna väcka ont blod i partiet. Återstår då posten som landsbygdsminister efter Eskil Erlandsson eller som miljöminister efter Andreas Carlgren.
Erlandsson är nästan lika populär i C som Lööf. Hade han kandiderat till posten som partiledare kunde han mycket väl ha blivit det. Carlgren ligger mer risigt till; anses svag, och har haft svårt att kommunicera C-politiken.
Om Lööf vill tydliggöra Centerns profil som borgerlighetens gröna röst är miljöministerposten som klippt och skuren för henne. Så kan hon både dra en rågång mot Miljöpartiet och förbättra förutsättningarna för ett eventuellt samarbete.
