Min kropp tillhör inte staten

Egentligen borde jag ha slängt det för länge sedan. Nu behövs det inte längre. Så fort jag hörde talas om Socialstyrelsens donationsregister på nätet gick jag nämligen in och meddelade att jag är beredd att donera mina organ efter min död.

Jag kan inte påstå att det gjordes med någon större entusiasm – tanken på omständigheterna som krävs för att jag skulle kunna donera organen är förstås inte munter.

Men ändå kändes beslutet att gå med i registret som självklart. Just nu står omkring 750 svenskar i kö för att få en njure, lever eller något annat organ. Transplantationer räddar liv – så enkelt är det. Jag önskar också att fler skulle ta två-tre minuter av sin tid för att registrera sig i Socialstyrelsens databas.

Ändå gick det en liten rysning genom mig när jag i onsdags hörde om vilka planer riksdagens socialutskott har för att öka antalet organdonationer.

En möjlighet som debatteras i utskottet är att alla som inte uttryckligen säger nej ska anses vara beredda att donera sina organ. Socialutskottets ordförande, centerpartisten Kenneth Johansson, motiverar förslaget med att det är bra för alla parter: ”Det är bra för den som har behov av ett organ, det är bra för den som är givare, det är också bra för den personal som är satt att bedöma det i slutändan”, sade han i Ekot.

Visst finns det fördelar med ett sådant upplägg. Opinionsmätningar visar att över 80 procent av svenskarna kan tänka sig att donera sina organ efter döden. Med en automatisk anslutning skulle inte chockade och ledsna anhöriga behöva fatta beslut om donation med kort varsel. Fler skulle räddas till livet.

Men något är ändå fel på ett förslag där den grundläggande premissen tycks vara att medborgarnas kroppar inte i första hand tillhör dem själva, utan staten.

Att förslaget ens uppkommer säger något intressant om Sverige och svensk politik. I internationella jämförelser har svenskarna en ovanligt hög tillit till staten – och till varandra. Det är bra på många vis, det minskar korruptionen och underlättar vardagslivet.

Men ibland tycks tilliten leda till en svag känsla för vad som tillhör individen och det allmänna. Det märks i integritetsdebatten, där vissa politiker inte verkar förmögna att tro stat och myndigheter om något ont. Och det märks i förslaget som nu diskuteras i socialutskottet, när en del riksdagsledamöter verkar ta för givet att avlidna medborgares hornhinnor, njurar och lungor är något sjukvården har rätt att dela ut till de bäst behövande.

Om man vill öka antalet donationer finns andra metoder att ta till än en generell anslutning till donationsregistret, som ytterligare kampanjer riktade till allmänheten och utbildningsinsatser för att öka kompetensen inom vården. Faktum är att antalet transplantationer ökade kraftigt förra året, efter att Socialstyrelsen gått ut med nya riktlinjer. Men en automatisk anslutning är fel väg att gå. Min kropp är min. Staten har inte rätt att förfoga över den – inte ens om syftet är något så vällovligt som att rädda liv.