Socialdemokratiska dåtidspartiet
Det illustreras av debattören Fredrik Segerfeldts nyutkomna bok ”Sossesverige – en återblick”. Boken är en uppgörelse med Socialdemokraterna och dess historieskrivning.
Den är framförallt tillägnad de som har vuxit upp i Alliansens Sverige. De som har kunnat välja skola, läkare och telefonoperatör själva. Något som framstår som självklarheter nu för tiden, men inte var möjligt för enbart tio eller tjugo år sedan. Den är även till för dem som har glömt bort hur det var när Socialdemokraterna styrde Sverige, då medborgarnas valfrihet var minimal och staten avgjorde vad som var lämplig TV-underhållning till fredagsmyset.
Det är ingen slump att boken lanseras mitt i valrörelsen. Då vänsterdebattörer beklagar sig över det nya kalla Sverige och får något drömskt i blicken när de ordar om hur det var när Socialdemokraterna styrde landet, visar Segerfeldt att det gamla Sverige inte är något att sträva efter.
Men dåtidens Sverige är vad S klamrar sig fast vid i dag. Det märks inte minst då man vill införa en ”industrikansler” som ska stärka Sverige som industrination. Man begär en återgång till en tid då politiken hade större inflytande över näringslivet. Det för tankarna till en tid då olivolja enbart fanns på Apoteket, då man åt aladåb och bar fritidskläder i velour.
Socialdemokraterna, som numera kallar sig ”framtidspartiet”, är i mångt och mycket en konservativ rörelse. Partiet gick inte i bräschen för radikal samhällsförändring då de var i regeringsställning, i stället försökte man hindra både teknisk och ekonomisk utveckling. Och när man accepterade den var det motvilligt.
Som när radio och TV släpptes fritt för kommersiella aktörer. Det statliga TV- och radiomonopolet bröts inte förrän under tidigt 90-talet. Socialdemokraterna gjorde sitt bästa för att sätta stopp för andra aktörer än staten. Men tack vare initiativ från näringslivet och entreprenörer som bland annat Jan Stenbeck, gick det inte längre att bromsa utvecklingen.
Mycket av den valfrihet vi tar för given i dag fanns inte då Socialdemokraterna styrde landet. Och om de hade fått bestämma hade den inte funnits i dag. De har ofta gjort sitt yttersta för att stoppa förändring, tills den har blivit oundviklig. När partiet numera gör anspråk på att utgöra ett framåtblickande alternativ för Sverige kan det vara värt att minnas hur de har agerat för att stoppa förändring i det förgångna.
Naomi Abramovicz är skribent på Liberala nyhetsbyrån
