Insändare: Hur kan man säga att man värnar de gamla och samtidigt stå bakom ett sådant här beslut?

Mig veterligen är det ett par stycken till ute i Blentarp som snart kommer att ansöka om bistånd till särskilt boende.

Tar man någon som helst hänsyn till dessa människor?

Nu skulle jag vilja berätta lite om den ångest och otrygghet ni politiker skapat hos både de boende och hos personal, i inte bara en, utan i två omgångar.

De boende har varit märkbart oroliga och mått dåligt. De pratar om nedläggningen dag som natt och har svårt att sova på grund av oro och ångest.

En del har bott hos oss en längre tid och kallar Blentarpsgården sitt hem. Andra har nyligen flyttat in och har precis gjort sig hemmastadda och börjat känna trygghet, och den första ångesten över att inte längre kunna bo kvar hemma har börjat ge med sig. Nu ska dessa personer, än en gång lämna sina hem. Tvingas bort, av er, inte bara från sin bostad utan bort från sin hemby där de spenderat hela sina liv.

En sådan här flytt är för en gammal och sjuk person, högst sårbar och riskabel.

Det handlar om liv eller död!

Jag antar att ingen av er politikers anhöriga bor på Blentarpsgården, då hade man kanske tänkt annorlunda, och faktiskt sett människorna bakom Blentarpsgården, och inte bara sett siffror och statistik.

Är det inte så, att i ett välfärdssamhälle SKA, FÅR och BÖR människoliv kosta. Eller är det på riktigt så illa att vi har börjat (det är det ju uppenbarligen) spara på människor och människoliv.

Vad som gör mig lite extra besviken, ledsen och uppgiven, är att det även är personer som själva arbetar inom vården, bland annat masen (kommunens medicinskt ansv sjuksköterska) och andra väl insatta personer, som i alla fall hade kunnat rätta de felaktiga/lögnaktiga siffror som nämns.

Hur kan man säga sig ”värna extra mycket om våra gamla” och samtidigt stå bakom ett sånt här beslut? När man VET vilka risker och vilket lidande det innebär.

Och personalen, som arbetat på Blentarpsgården större delen av sitt liv. De flesta bor i Blentarp, och har bosatt sig där på grund av sitt arbete, de har sina barn på dagis och skola i Blentarp. Helt plötsligt ska de, ofrivilligt, ryckas bort från sin arbetsplats, sina arbetskamrater och kunder, som de älskar. Borde man inte vilja bevara dessa mindre enheter, där den genuina familjekänslan är ett faktum?

Vad handlar egentligen detta krig mot landsbygden om. Busslinjer dras in, skolor och äldreboende läggs ner, och helt plötsligt ska man straffas, och det ska bli dyrare och svårare att leva för att man inte bor inne i en tätort!

På Blentarpsgården är vi en väl inarbetad grupp som genom åren gått igenom, och löst, många problem tillsammans. Vi står fortfarande enade, men i det här fallet känner vi bara total maktlöshet, och tomhet.

Jag själv har arbetat på Blentarpsgården i elva år, elva fantastiska år, och jag har, på riktigt, kunnat se mig själv arbeta här under hela mitt yrkesverksamma liv. Den bilden är bortsuddad, och nu vet jag inte åt vilket håll jag ska se.

Jag älskar min arbetsplats, Blentarpsgården. Jag älskar mina kollegor och kunderna som bor hos oss. De är en del av min familj och en STOR del av mitt liv.

Jag är sårad, uppgiven, besviken och jag känner mig lurad. Lurad av våra folkvalda politiker som väljer att vända, oss och våra gamla, ryggen.

Det togs ett beslut i början av sommaren, att Blentarpsgården skulle få vara kvar. Demokratin hade talat, och vi andades ut och ställde till med kalas. Nu väljer man att sätta sig över ett redan taget demokratiskt beslut, och rycka undan mattan för alla dessa människor med familjer. Boende som personal.

Skäms på er! Skäms!

Men ni kommer också att bli gamla, och om inte förr, så då kommer ni kanske kunna förstå vilket lidande ni orsakat.

Sara Svensson

Undersköterska på Blentarpsgården