Ivo Holmqvist: Sockersilon är värd att bevara

Av Jacob Lachmanns sockerraffinaderi finns bara disponentvillan och några arbetarbostäder kvar.

En gång trängdes bagerier, slakterier och mejerier om utrymmet, men inte längre.

Fabrikerna för tobak, läder, tändstickor och tvål är borta, liksom ett gjuteri och ett vackert elverk som var en kopia av Glimmingehus.

Annat har omvandlats till bostäder, som repslageriet på Regementsgatan.

Med mycket mera…

Silon för råsocker som ritades av Malmöingenjören Nils Weibull är inte unik, men bra nära. Några finns kvar i USA, men bara två är bevarade i Sverige – den andra finns i Visby.

Det var också ett huvudargument när det höga lagerhuset i Eslöv bevarades, efter en mångårig och het debatt och invecklade politiska turer.

I fråga om den byggnaden fanns för all del ännu tyngre vägande skäl mot en rivning: det är ett tidigt verk av Gunnar Asplund, vår världsberömde funktionalist (Stockholmsutställningen 1930, Tingshuset i Sölvesborg, Stadsbiblioteket och Skogskyrkogården i Stockholm, och så vidare). Dessutom ritade hans son Hans det byggnadsminnesmärkta Eslövs medborgarhus, uppfört vid mitten av 50-talet fast ritningarna går tillbaka till 40-talet.

Nu är lagerhuset i Eslöv omvandlat till Sveriges högsta hyreshus i trä, på 31 meter.

Om man skulle förvandla sockersilon till bostäder skulle lägenheterna få en utsikt som slår det allra mesta.

Å andra sidan: om silon skulle rivas och platsen lämnas öppen slipper det snickarglada varmbadhuset konkurrens om uppmärksamheten och Peter Boisens många byggnader på andra sidan spåren kommer bättre till sin rätt: teatern, södra skolan, Sorgenfri, det röda hyreshuset med hörntornet, och så vidare.

Eller också låter man uppföra luftigt lätta hyreshus i glas på den lediga marken samtidigt som man ser till att det blir gott om plats för parker: förebilder finns i flera städer längs västkusten.

Ivo Holmqvist, Glemmingebro