Ivo Holmqvist: Varför denna klåfingriga vandalism på kyrkogårdarna?

Där finns en hel mängd intressanta kyrkogårdar, från små från kolonialtiden över judiska till den stora där jag i somras under eftermiddagarna rastade ett par väluppfostrade hundar.

Vi strövade från den ena intressanta graven till den andra. Alla är mycket välhållna, vid många där krigsveteraner vilar finns flaggor. Här har ingen stulit och smält mer änglar i brons, här behövs inga stöttor bakom stenarna. Inga ungar klättrar upp på dem.

Och framför allt: ingen skulle komma på den befängda tanken att ta bort stenarna och monumenten som är vittnen till stadens historia och avslöjar mycket om släktsammanhang, eller riva bort gräs och buskar och hugga ner rododendron och de fantastiska dogwood-träden.

Så annorlunda mot den ödeläggande praxis som skett i sex kyrkor i Simrishamns församling.

Man har nu fått ett välgrundat föreläggande från länsstyrelsen – vilket jag applåderat tidigare på den här sidan – att ersätta 152 buxbomshäckar man rivit bort och ställa tillbaka 227 gravstenar som avlägsnat (man kan hoppas att de under tiden inte hunnit bli stenkross) så att den gamla ordningen återställs.

Jag utgår från att det finns mer substans i kyrkoherde Mats Hagelins invändningar mot att ny buxbom planteras och stenarna ställs tillbaka än hans absurda påstående – om Lennart Larssons korta referat i Ystads Allehanda den 21 november är korrekt – att gravstenar tagits bort med gravrättsinnehavarnas gillande. Det är ju nonsens eftersom ett sådant inte längre finns vad gäller de äldre gravarna.

Och framför allt: genom att avlägsna växtlighet och gravvårdar förstör och föröder man byarnas kollektiva minne, det som Anders Österling vackra dikt Lantlig kyrkogård handlar om.

Varför denna klåfingriga vandalism? Att hoppas på att de förödda plasterna ska återanvändas är lika fromt som orealistiskt.

Och om Simrishamns pastorat har en knaper kassa så lär Lunds stift som en av de största jordägarna i Skåne inte ha det.

Genom min svärmors vackra grav i Gladsax är jag part i målet. I ena hörnet av den finns dessutom en av de äldsta stenarna på kyrkogården vars text bara med stor möda kan läsas i snett ljus. Den gravplatsen är åtminstone tillfälligt är fredad – där finns en gravrättsinnehavare.

Ivo Holmqvist, Glemmingebro