Johanna Holmer: Stoppa industrifisket i Östersjön

Nu är sillen på väg att gå samma öde till mötes.

Året jag föddes, 1974, lekte två miljoner ton sill och strömming i Östersjön. I dag finns det mindre än en halv miljon ton kvar.

Det hårda fisketrycket har minskat beståndet till en historiskt låg nivå, samtidigt som individerna har blivit mindre och blir könsmogna tidigare. Det är klassiska varningstecken hos arter innan de kollapsar, något som kunde ses både hos torskbestånden här i Östersjön och utanför New Foundland i Kanada.

Är då inte fisket en viktig samhällsnäring som ger sysselsättning och livsmedel?

Nej. Så här ser det ut: i dag tar en handfull industritrålare upp nästan all sill och skarpsill i Östersjön. Merparten landas i Danmark och blir till djurfoder, inte mat till människor.

För staten är det storskaliga fisket en ren minusaffär: det bidrar med 22 miljoner kronor skatteintäkter, men kostar i direkta subventioner 75 miljoner, i administrativa kostnader 80 miljoner och över 100 miljoner i uteblivna skatteintäkter (eftersom yrkesfisket undantas från bränsleskatter). Det billiga bränslet gynnar de mest utsläppsintensiva fiskefartygen med de största trålarna.

Är detta en rimlig förvaltning av en allmän resurs? Nej. Det är samma fiskeriförvaltning som bidrog till Östersjötorskens kollaps, och det av politiker så omhuldade småskaliga kustnära fisket har inte en chans mot industritrålarna.

Nu är det dags för regeringen och Havs- och vattenmyndigheten att sluta gömma sig bakom ändlösa utredningar för att ”öka kunskapen”, och istället gå från ord till handling. Att de ska agera på EU-nivå för lägre fiskekvoter och för ett trålförbud i Östersjön är det minsta vi kan begära.

Låt fiskbestånden får en chans att återhämta sig. Låt ett hållbart kustnära fiske, med respekt för både natur och människor, bli en verklighet i framtiden – och inte bara något att läsa om i historieböckerna.

Johanna Holmer, Simrishamn