Annons
Insändare

Leili Åhman: Upprustning förhindrar inte krig

Per-Ingvar Rosenberg, Verkligheten är krass, så sant. Genom historien har flera stora krig förts i Europa. Som med dårars envishet har man hållit fast vid, att fredlig samexistens inte är möjlig.
Europa • Publicerad 9 mars 2022
Detta är en opinionstext i Ystads Allehanda. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Kanske Putin svarar om ”fredsvännerna” på Österlen ringer, spekulerar Per-Ingvar Rosenberg.
Kanske Putin svarar om ”fredsvännerna” på Österlen ringer, spekulerar Per-Ingvar Rosenberg.Foto: Alexander Zemlianichenko

Och idag, trots att ”aldrig mera krig” uttalades så starkt och övertygande, både efter första och andra världskriget, så fortsätter krigsangreppen. När ska mänskligheten förstå? Vi lever inte för att förbereda oss för krig. Mödrar föder inte söner, för att de i tjugoårsåldern ska skickas till fronten för att dö.

Sverige har rätt att existera på egna villkor, utan direkta eller indirekta krav på lojalitet mot någon stormakt. Upprustning stannar inte vid, antal soldater, tanks eller JAS-plan. Förr eller senare kommer någon att försöka övertyga oss, att vi måste ha kärnvapen.

Annons

Om vi ansluter oss till Nato, så stödjer vi försvar, som seriöst, har användande av kärnvapen med i beräkningen.

Själva idéen om kapprustning är vansinnig. Det finns redan kärnvapen, som räcker till att förstöra jorden 25 gånger om. De som tycker att det behövs mer kapacitet, kan nog inte räkna.

Det tog nästan åtta år för Putin att förbereda sig för angreppet på Ukraina. Sov resten av Europa 2014–2022? Många tillfällen hade funnits till dialog och förhandlingar. Genom sin avskräcknings- och utpressningspolitik mot de stater som funderar över på eventuella motangrepp spelar Putin ett högt spel med människoliv som insats.

Ukraina har våldtagits. Det är ett vidrigt övergrepp. Ukraina är plågat och jag klandrar inte, att landets invånare försvarar sitt land. Hotet mot Sverige ska vi bemöta så klokt, svenskt och sansat som bara vi kan.

Två arméer, ledda av Stalin och Hitler, angrep Estland under andra världskriget. Mina föräldrars upplevelser under kriget på 1940-talet sammanfaller med ord som jag hör ukrainare säga idag, om nätter, hur de ligger och lyssnar efter explosioner och bombanfall.

Utmattade av egen ångest anstränger sig föräldrar till det yttersta att trösta sina barn. Hur orkar man säga: ”det är nog inte så farligt lilla vän”, medan hjärtat darrar, och man själv är utom sig av rädsla?

Att krig bryter ut är ett misslyckande. Historien visar att upprustning av vapen inte hindrar återupprepning. Därför måste vi arbeta maximalt förebyggande på att leva fredligt, och därigenom vara ett gott exempel för andra.

Leili Åhman, Vollsjö

Annons
Annons
Annons
Annons