Per Andersson: Monarki är demokratins motsats

En stat kan tillkomma på två principiellt helt olika sätt: ovanifrån som en monarki eller underifrån som en demokrati. I det förra fallet lägger en person eller släkt beslag på ett territorium och förmår befolkningen att underkasta sig och betala tribut till härskaren. I det senare fallet går människorna i ett område ihop som likvärdiga medlemmar och bildar en samfällighet för att hantera gemensamma angelägenheter och skapa mervärde för alla.

Monarkins funktion är att leva lyxliv på skattebetalarnas bekostnad. Inte ens de mest välbeställda storföretagsledare och finansfamiljer – eller statsministern som numera gör kungens jobb att regera landet – kommer i närheten av kungafamiljens livsomständigheter: oöverträffad social status, tillgång till både stor privatförmögenhet och statens resurser i form av allt ifrån de förnämsta slotten till en omfattande hovförvaltning och uppvaktning dygnet runt av adjutanter från försvarsmakten samt konsumtion av det mest exklusiva i alla kategorier, såsom mat, bostäder, inredning, kläder, smycken och resor.

Makt är förmåga att få det man vill ha. Kungen har i dag kanske större makt än någon av sina föregångare, utan att maktutövningen innebär någon ansträngning. Han är befriad från den tunga bördan att under press från politiska motståndare och granskande medier styra riket.

På frågan hur den främsta företrädaren för en stat ska utses är svaret givet för en demokrat: av medborgarna i allmänna val där alla är fria att ställa upp på lika villkor. Att befattningen i stället ska förvärvas genom att ärvas inom en privilegierad släkt kan omöjligen vara demokratiskt. Det är därför remarkabelt att det i Sverige mer än hundra år efter demokratins genombrott fortfarande finns en stor, om än minskande, andel av befolkningen som stöder monarkin och därmed inte accepterar den fundamentala premissen om alla människors lika värde och rätt.

Per Andersson