Per-Olov Laurell: Finns det fattigpensionärer så finns det barnfattigdom

Barnfattigdom i Sverige handlar sällan om att barn får gå hungriga och frysa för att deras föräldrar inte har råd att köpa mat och kläder.

Ofta handlar det i stället om att barn i familjer som lever i ekonomisk utsatthet är mindre delaktiga i samhället, tenderar att ha sämre betyg i skolan, oftare lever under osäkra boendeförhållanden och saknar en känsla av att kunna förverkliga sina drömmar.

Vi säger låg ekonomisk standard där inkomsten är 12 000 kronor efter skatt och med en dyr boendekostnad. Hur många pensionärer har inte denna inkomst i landet.

Borde denna grupp också plocka äpplen en månad per år samt plocka bär och svamp i skogen där bostaden kanske ligger tio mil från en skog. Kanske utan fortskaffningsmedel gå tur och retur med svamp och bär i korg.

När det gäller barnfattigdom så är den största delen föräldrar utrikesfödda med dålig utbildning, språksvårigheter med mera.

Integration som våra politiker inte tycks ha hört talas om löser tydligen sig själv. Sverige tar emot människor men saknar kunskap och redskap och framförallt svårt att ställa krav för att få dessa människor att kunna bli delaktiga i samhället.

Med detta följer såklart brottslighet. Om man utrotar fattigdom så utrotar man även brottslighet, ingen svår ekvation att lösa. Sverige är sämst av de nordiska länderna med högst barnfattigdom. Men det förvånar inte.

Det är sant att vissa betalar skatt i landet. Men även dessa skattebetalare försörjer oseriösa företag, kungahuset, oligarker, miljardärerna i landet, men detta gör man gärna utan förbehåll. Jag glömde kyrkan som äger mark större än Blekinges storlek.

Var finns hjärtat, välgärningen, för de mest utsatta i samhället. Man gör saker av två skäl, antingen av kärlek eller rädsla. Samt av ren dumhet och okunskap förstås.

Per-Olov Laurell, Simrishamn