Socialdemokrater i Lund: Svensk miljöövervakning, vattenförvaltning och vattenvård måste reformeras
I strid med vårt förnuft och alla möjliga måldokument håller vi ändå på att förstöra vårt vatten, även i Sverige. Vattenvården och miljöövervakning av vatten har sedan länge varit ett eftersatt politikområde, men det finns ett växande intresse från medborgarna som politikerna underskattar.
Enligt Naturvårdsverket uppnår inte cirka 80 procent av våra kustvatten god ekologisk status enligt. Inga kustvatten uppnår god kemisk status. Fiskebestånden är till stora delar borta eller inte längre tjänliga som föda.
I Vombsjön, som är en stor dricksvattentäkt i Skåne, är den ekologiska statusen klassad som otillfredsställande. I november 2010 inträffade det hittills största vattenburna utbrottet i Sverige och Europa, cirka 27 000 personer blev infekterade med parasiten Cryptosporidium hominis.
Uppenbarligen fungerar inte svensk miljöövervakning och vattenvård som den ska, åtminstone inte om vi vill nå upp till de av nödvändighet satta miljömålen och EU:s vattendirektiv.
Information och kunskap om vattenförekomsterna är otillräcklig för att kunna bedöma statusen enligt Vattendirektivets statusklassningar.
Det finns öar av välfungerande verksamhet, men de räcker inte till, vilket framgår av tilll exempel Lunds kommun sjö- och vattendragsplan: ”Därför bedöms det i dagsläget inte vara möjligt att uppnå miljömålen om inte de praktiska, administrativa och ekonomiska möjligheterna för att genomföra åtgärder förbättras avsevärt”.
Om vi vill värna vårt vatten måste staten ta en större roll och ansvar. Det fungerar inte att fortsätta som idag där en stor del av vattenvården sker på nåder genom samrådsorgan där utsläpparna har stort inflytande.
En olycklig bieffekt av de många vattenvårdande organisationerna är att dess företrädare hamnar i försvarsposition när de inte klarar de övergripande miljömålen, varför organisationens prestige får gå före vattenvårdens bästa. Det är inte bara naivt att låta detta fortgå, det är ett hot mot kommande generationers vattenförsörjning.
För att skydda människors hälsa och den biologiska mångfalden behöver spridningen av farliga ämnen förebyggas och minska.
Vi har dock fortfarande goda möjligheter att rätta till det som idag inte fungerar. Ser man till den tekniska utvecklingen så finns den på plats, vi har t.ex. Simrishamns vattenreningsverk som filtrerar bort både läkemedel och mikroplaster.
Kunskap om hur man anlägger våtmarker finns. Vi har genom det ökade fiskbeståndet i Öresund fått belägg för att naturen kan läka om man stoppar utsläppen.
Men, ska vi klara av att lägga om vår vattenförvaltning och vårt vattenvårdsarbete behöver vi tänka om. Vattenvården kan inte längre vara en bisak där konsensuslösningar med utsläpparna har blivit huvudsak.
Man kan komma långt ibland med god tro, samråd, samverkan och goda exempel, men när det kommer till svensk miljöövervakning och vattenvård och räcker detta inte till.
Vi anser därför att staten måste ta ett större ansvar för svensk vattenvård och genom en effektivare lagstiftning ombesörja att vi får en ökad tillsyn genom olika myndigheter.
Kommunerna måste åläggas en strängare tillsynsplikt som medför att erforderlig mätning, provtagning, riskbedömning, spårning av utsläpp, m.m. vidtas. Kommunernas skyldighet att tilldöma viten och straffavgifter måste stärkas.
Ja, varningsklockorna har börjat ringa och de ringer allt högre men det behöver inte vara för sent. Vi måste dock tänka om och låta vattenvården stå i fokus.
Per Olsson (S), ledamot i miljönämnden, Lund
Eleni Rezaii Liakou (S), 2:vice ordförande i miljönämnden, Lund
