Staffan Lingärde: Stolt över att vara svensk? Nä, jag skäms
Själv håller jag nog med Mats Malm i Svenska akademin att en klokare kultursatsning vore att satsa på skolbiblioteken. Men då kostar det, förståss.
Vi lever i en svensk-nationalistisk tid. Jag tänker på Land du välsignade som Jussi sjöng så fint. Den tillkom 1923 med text av Elisabeth Björklund och musik av Ragnar Althén.
Några rader:
Att när min bana jag ändat har
Sjunkit till skuggorna neder
Stolt må man minnas, att svensk jag var
Att vara svensk, riktig svensk, det var något särskilt det!
Idag hör man ofta att vi ska vara stolta över att vi är svenskar. Jag undrar varför? Är vi bättre än andra folk? Jag betvivlar. Människor är nog rätt lika över hela jorden. Ibland onda, ibland goda.
Emellertid tycker jag man kan vara stolt om ens land och regering visar prov på empati och barmhärtighet för människor i nöd. Är det så idag? Knappast.
Jag skulle vilja säga att jag skäms lite över att vara svensk idag när jag ser hur vår regering agerar. Jag tänker på flyktingarna.
Man ska väl inte komma med rena personangrepp, men nog är det väl fler än jag som upplever vår migrationsminister som en kopia av den elaka katten i Disneys Askungen.
Nog om det. Jag tänker på min gympalärare på Katte. Jag vill betona att han var en snäll man. Men när gympalektionen inleddes beordrade han: ”Lämna av!”
Vi skulle stå i givakt. Och blåa gympashorts var obligata. Hade man vita fick man gå hem. Och strumpor var inte tillåtna. Trots allt var han inte farlig.
Och visst var det kul att kasta handgranat. Med trä-atrapper.
En gång lyckades han dock skrämma mig ordentligt. Många år efter gymnasiet handlade jag på Geerups i Lund. Så hörde jag en sonor stämma: ”Jag ska ha ett skrivmaskinsband, och det ska vara svenskt!”
Staffan Lingärde, Simrishamn
