Familjärt med Hasse Andersson

Jag brukar säga att Bob Dylans Infidels var min första LP-skiva. Men om sanningen ska fram så hade jag redan året före fått en annan platta: Änglahund med Hasse Andersson och Kvinnaböske Band. Det dröjde ytterligare nästan 30 år innan jag fick höra låtarna live.

Hasse Andersson står ensam på Johannamuseets scen. Kvinnaböske Band har han bara med sig i form av förinspelat komp. Singback leder tankarna till bortglömda Idol-deltagare som uppträder på köpcentrum i glesbygden.

Den här kvällen funkar det dock förvånansvärt bra. Hasse Andersson spelar själv gitarr på scen, och ljudet är helt okej. Det enda som saknas i kompet är fiolen, som sångaren själv får raj-di-daj-daja fram.

Det är utlovat ett program med Östen Warnerbring-låtar som skulle anknyta till museets utställning om Östen med rösten. Visserligen bjuds publiken på "Jag är en liten påg från Skåne", från Östen sjunger Edvard Persson, "Hälften så kär" och "Visst är det sant". Men annars blir det mest Hasse Andersson.

Publiken verkar dock inte vara besviken. Hasse Andersson skapar en familjär stämning och underhåller med anekdoter från sin långa karriär. Där finns en och annan Östen Warnerbring-historia att hämta. Främst från krogshowerna som de bägge skåningarna gjorde tillsammans. Men även en om hur Östen Warnerbring ratade en överväldigad Hans-Olle Andersson i talangjakten "Flugan" på 1960-talet.

I sina bästa låtar är Hasse Andersson eftertänksam och ibland sentimental, men utan att vara patetisk. Som i den om hunden. Självfallet kör han "Änglahund", publiken sjunger med och jag är nio år igen.