Schlagercirkeln är sluten
Publiken på Österlen har tur. Inte bara för att Ystads Teater är en sällsynt tjusig skådeplats, utan också därför att det här är den första av tjugo konserter under Johnny Logans Sverigeresa. Det innebär att allt inte sitter.
Kompbandet Roosarna körar stundtals falskt, någon tappar bort ackorden, och Logan själv tvingas slänga reguljära blickar på en fusklista för att hålla reda på var i programmet man befinner sig. Det bidrar till en okonstlad stämning som definitivt är till konsertens fördel.
Och visst kan farbror fortfarande. Jag ska villigt erkänna att jag var tveksam. Men redan när han i inledande ”Love Hurts” brister ut i fniss lagom till textraden ”Im young, I know” har han fått mig på fall. Det är en nödvändig självironi, som tacknämligt genomsyrar hela konserten: Johnny Logan är opretentiös, sympatisk och riktigt, riktigt rolig.
Hans mellansnack är en citatkälla att ösa ur, med godbitar som: ”When Im asked if I would do Eurovision again, I say I could do it. But only if I could do it with Carola and we had matching white wheel chairs.”
Johnny Logan har mer eller mindre skapat den moderna schlagern. Han har format såväl genren som tävlingen, inte bara på Irland utan i hela Europa.
På Ystads teater varvar han emellertid schlagersinglarna med whiskydoftande irländska folksånger, Robbie Williams ”Angels” (den kunde han ha hoppat över), Leonard Cohens legendariska ”Hallelujah”, och ”You Raise Me Up”. Som ju skrevs av norska Secret Garden, som vann ESC 1995, och ursprungligen framfördes av Logans landsman Brian Kennedy, som representerade Irland i ESC 2006. Och så var schlagercirkeln sluten. Vem hade gjort det snyggare?
