Annons
Nyheter

Välkryddade harmonier

Pro Musicas sista konsert för denna säsong blev riktigt välbesökt.
Nyheter • Publicerad 25 mars 2014

Den inleddes med ett andante av Mozart, skickligt utfört av kulturskolans flöjtelev William Paulsson. Sedan följde en lång rad både kända och mindre kända pianoverk genom musikhistorien. Carl Petersson besitter en stor pianistisk bredd och i sina tolkningar framkallar han så livfulla stämningsbilder, att upplevelsen kom att omfatta mer än pianospel. Redan i den inledande E-dur-sonatan av Domenico Scarlatti blev åhörarna deltagare i en högtidligt skridande parad.

Några pianistgenerationer senare verkade Ludwig van Beethoven. Cissmoll-sonaten opus 27:2 blev ju en av denne mästares mest älskade pianoverk. Hur skulle nu Carl Peterssons version skilja sig från alla andra pianisters tolkningar? Första satsens poetiskt drömlika grundstämning blev ersatt av ett mer viljebetonat flöde, vars tempo märkbart överskred Beethovens egen rekommendation. Kontrasten till de efterföljande satserna blev därför inte så stor.

Annons

Den framstormande fin-alen fick en kusligt dramatisk, nästan skräckfylld stämning över sig. En annan inte lika känd pianomästare som Carl Petersson gärna spelar musik av är fransmannen Charles-Valentin Alkan. På sin tid var han lika känd som Liszt och Chopin. Bilden av ”Den galna kvinnan vid havet” utmålades med kontrasterande dur- och mollpartier. Till Carl Peterssons favoriter hör även Alkans ytterst krävande etyd nr 5; ett allegro barbaro, som drabbar trumhinnorna utan förskoning! Det tål att jämföras med Bela Bartoks stycke med samma namn.

Tillbaka till salongerna i Paris, där Alkans gode vän, Fryderyk Chopin, ibland underhöll konässörerna med sina konsertanta valser. En av hans mest kända, den i Ess-dur op. 18, fick sin förväntade briljanta och extroverta framtoning. En annan gång kanske han vill spela en mera inåtvänd nocturne eller kanske en ballad?

Av den tredje pianokungen, Franz Liszt, spelade Carl Petersson ur sin rika och mångskiftande repertoar den likaledes berömda andra ungerska rapsodin. Här förstår man att Lisszt av sin samtid betraktades som ”Pianots Paganini” Otroligt vad fantasikraften kan driva handens tio fingrar att prestera! Betydligt mer finstämt framträdde så ”Flickan med linhåret” av Debussy, tydligt avmålad och nästan personligt närvarande.

Ett vykort som Debussy en gång fick av en vän, som besökte det moriska palatset Alhambra i Granada, inspirerade honom till att i toner bildlikt framställa ”La puerta del vino” (vinporten). Den envisa habanera-rytmen balanserades fint mot högerhandens flamencoliknande ingivelser och med högerfoten förstärktes verkningsfullt den spanska koloriten.

De avslutande tre preludierna av George Gershwin var fullmatade med välkryddade harmonier och stingsliga synkoper. Några harmonier i det föregående stycket av Debussy tycktes dyka upp i det sista preludiet.

Gershwin var sannolikt inspirerad av sin franske kollega. Ett som det verkar utnött pianostycke fick en alldeles ny fräschör som ett avslutande encore; nämligen Beethovens älskade ”Fur Elise”.

INTERNAL INTERNAL
Ingvar Wickander
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons