Lukas Ernryd: Lukas Ernryd: Klockan jag bär påminner mig om hur jag vill att världen ska vara

På väg in i staden fick jag reda på att Mr Reddy – familjens 93-årige patriark – hade jobbat inom FN, men mycket mer än så visste jag inte.

Vi knackade på dörren till Mr Reddys hem, på en lummig gata några stenkast från universitetet Harvard.

En lång, försynt man med vitt hår öppnade och hälsade oss välkomna in. I hans arbetsrum såg jag en hylla med böcker med hans namn och jag började bläddra i en av dem.

Det visade sig att Mr Reddy hade varit den ansvariga FN-tjänstemannen för arbetet att avskaffa apartheid i Sydafrika.

Jag höll boken framför Mr Reddy och frågade om det var sant. Han nickade, men underströk att han bara ingick i ett stort team som hade jobbat för varandra.

Jag tittade på boken och Mr Reddy – fram och tillbaka – och kom inte på någon mer intelligent fråga än ”Hur var det?” och han svarade: "Mycket jobb”.

Förmodligen går det inte att föreställa sig vad han har sett och hört. Mr Reddy jobbade mitt under ett brinnande kallt krig och det var långt ifrån självklart att få världen att sluta upp i kampen mot en av de mest rasistiska regimerna i modern tid.

Men kampen lyckades. Något Mr Reddy aldrig kommer att glömma.

Och Sydafrika har inte glömt Mr Reddy.

När han nyligen åkte till landet för att ta emot ett hederspris kunde han inte gå på gatorna utan att främmande människor kom fram och tackade honom med tårar i ögonen.

Nu lever Mr Reddy ett stilla liv och kan se tillbaka på en osannolik resa.

Uppväxten på ett jordgolv i Indien, utan el och rinnande vatten, ledde honom via studier i USA till arbete nära FN:s generalsekreterare, från Dag Hammarskjöld och framåt. I FN-skrapan har Mr Reddy jobbat för att göra världen till en lite bättre plats för dem som har behövt det allra mest.

Allt var för mycket för mig att ta in.

Men detta var bara början på min stund i hans värld.

Efterhand som timmarna gick började Mr Reddys hus att fyllas med barn, barnbarn och annan släkt. De hade kommit från hela världen för att samlas kring Mr Reddy och hans lika varma fru, Nilufer.

Där fanns människor med bakgrund i Turkiet, England, Kina, Indien, El Salvador och Sverige. Vem som kom varifrån var fullkomligt omöjligt att reda ut. Ingen av dem gjorde någon grej av det heller.

Folk fortsatte att trilla in från höger och vänster och jag vet inte hur alla fick plats, men det fanns alltid en stol till att ställa fram.

Det kändes som som jag var i världens centrum.

Efter middagen, där vi svenskar bjöd på Janssons frestelse, sill och köttbullar, gick Mr Reddy iväg för att hämta en skrynklig fryspåse. Väl tillbaka fiskade han upp presenter.

Han kallade mig till sig och räckte över ett turkost armbandsur. Jag hade svensksvårt att acceptera gåvan, men fick reda på att detta är något som Mr Reddy gör.

Han ger presenter, inte sällan inköpta i en närliggande 1 dollar-butik, för att han inte fick några som liten pojke i Indien.

Jag tog emot klockan. Bär den just nu, trots att jag inte burit ett armbandsur på 15 år. Men denna ska jag bära tills jag dör.

Som ett minne av hur världen kan fungera när vi slutar se gränser och istället jobbar för att den ska vara en plats för alla.

I USA. I Sydafrika. I Sverige.