För kosläppens och böndernas skull
A tt få se kossorna skutta ut på årets bete har blivit något av en superattraktion. Hela familjer kommer från när och fjärran för att titta på djuren och klappa på allt som klappas vill. Själv är jag väl måttligt fascinerad av hela händelsen. Inget ont om varken kosläpp eller tillhörande jippo, men har man spenderat 23 år av sitt liv på en bondgård har också entusiasmen över busiga kreatur hunnit svalna. Desto mer imponerad är jag över arrangemangets oerhörda dragningskraft. Fast det är ju klart. I takt med att landets gårdar blir färre blir ju kosläppen och stallarna likaså. Då gäller det väl att passa på när tillfälle bjuds.
Själv hör jag hemma i en djupt rotad lantbrukarsläkt. Båda mina föräldrar växte upp bland mjölkkannor, djur och spannmål, precis som deras föräldrar gjorde. Gårdarna gick i arv genom generationer och likaså gjorde sysslorna. Berättelserna vittnar om skördeglädje och starka band, men också om det slitsamma arbetet från tidiga morgnar till sena kvällar. Stenhårt, men obligatoriskt. För det var så det funkade.
I takt med den fenomenala utvecklingen av alltifrån mjölkrobotar till gigantiska skördetröskor har förutsättningarna självklart förändrats till det bättre. Ändå går hela verksamheten på sätt och vis i motsatt riktning. Produktionen må vara den samma, men de små lantbruken blir färre och färre. Enligt Jordbruksverket har antalet gårdar halverats sedan 1970 och jag behöver bara titta på min egen hemby för att hitta bevis för statistiken. Och förklaringen är väl tämligen enkel. På en liten gård är arbetet ofta alltför hårt för den lön som ges. Lägg till det faktum att jobbet rullar sju dagar i veckan, året runt. Vem har kraft till det? Kanske inte du, och sannerligen inte jag.
Lite sorgligt är det allt. Inte bara för att gamla vackra gårdar står och förfaller, eller generationsstolta jordbruk till slut tackar för sig. Utan också för att en uppväxt kantad av skördedagar, övernattningar på höskullen och mys med nyfödda griskultingar borde vara en mänsklig rättighet. Den som inte har turen att själv bo på ett sådant himmelskt ställe borde ju i alla fall ha en granne, en kompis eller släkting som kan erbjuda samma sak. Men det är ett önskemål som tycks bli svårare och svårare att uppfylla.
Själv är jag väl en bidragande faktor, jag är ju en av dem som valt en annan väg i livet än föräldrarnas lantbruk. Men nog är jag ändå mån om vårt skånska arv. Ett tämligen enkelt sätt att hjälpa de bönder som finns kvar är att välja svenskt nästa gång man står och funderar vid kyldisken. Ett annat är att öppet stötta mjölkböndernas krav på högre priser.
Visst blir följden att vi konsumenter får färre kronor i plånböckerna, men tänk såhär: Det är säkert betydligt billigare att betala ordentligt för svenska produkter i dag än att långt in i framtiden komma på att man vill besöka just ett sådant där kosläpp – och inse att det närmsta som arrangeras är i Tyskland.
