Historien om den gyllene trumpeten

Vi börjar någon helt annanstans än i Afrika. På tunnelbanan i Stockholm. Jag är uppe för att bevaka Frans i Melodifestivalen. Telefonen ringer och jag känner inte igen numret, jag är stressad och överväger att inte svara men så ångrar jag mig och i telefonen presenterar sig Margareta Andersson som är lärare på SFI i Sundbyberg.

Hon berättar att hon bredvid sig har en elev, Michael, som under en lektion visat ett gulnat tidningsklipp från Ystads Allehanda. Hon har hjälpt honom att få kontakt med journalisten som skrev artikeln, som är daterad lördagen 13 december 2003. Den journalisten är jag. Artikeln handlar om mitt besök i Asmara för 13 år sedan.

Det är dålig täckning, jag ska snart gå av vid T-centralen och vi bestämmer att Margareta ska skicka ett mejl så att jag kan ta kontakt med Michael senare. Plötsligt är det som tiden upphävdes. Jag funderar på resan till Afrika, mina möten där, och vad som fått Michael att så många år senare ta kontakt.

Jag skulle ljuga om jag påstår att jag kan se honom framför mig eller erinra mig hans röst. Men jag kommer mycket väl ihåg mötet, och hur han med sitt band spelade på trumpeten i den varma, afrikanska natten.

Då var jag del av ett utbyte mellan Sverige och Eritrea. Eritreas regim hade börjar koppla ett grepp om landet och bland andra den svenskeritreanske journalisten Dawit Isaac hade satts i fängelse. Men det fanns ändå hopp om att landet skulle ta en annan kurs än det sedan visat sig göra. Utbytet finansierades av Sida, och något liknande skulle inte sanktioneras i dag. Den eritreanska regimen har svikit alla löften om demokratisering.

Min utbytespartner var en gerillasoldat som fått en position i landets civila förvaltning. Vi fick bra kontakt men jag förstod att det fanns saker som vi inte skulle tala om. Förhållandena i hans hemland. Han och en grupp andra deltagare från Eritrea hade varit på besök i Skåne, och då hade jag tagit honom till den kommunala musikskolan i Tomelilla. Där fick han två trumpeter och en trombon i gåva, instrument som han tog med sig tillbaka till Eritrea.

När jag några månader senare i november samma år träffade min utbytespartner på plats i hans hemland, tog han mig till replokalen under utbildningsdepartementet i Asmara. Det unga bandet Aser, som betyder fotspår på landets språk tigrinska, repade i kallt lysrörsljus i en trång lokal med schackmönstrat stengolv. Michael Tesfay, som då var 20 år, stod längst fram. Han spelade den lite sävliga, reggaemusiken på trumpeten från Tomelilla.

Nu ska jag träffa honom igen. Frågorna är många. Vilken betydelse hade mötet haft för honom? Varför var han i Sverige? Och varför hade han sparat på tidningsurklippet så många år?

En månad senare är det dags för Eurovision för Frans, och jag ska åter till Stockholm. Då tar jag kontakt med Margareta och Michael och plötsligt har vi bestämt att vi ska träffas. Jag är upprymd och nyfiken när jag på lördagsförmiddagen går till mötesplatsen, Café Rival på Mariatorget på Söder.

Jag är lite sen, har gått fel i Söderkvarteren som jag inte känner alls, men på långt håll ser jag dem, Michael och Margareta, stående ute på trottoaren. Vi hälsar, och visst känner jag igen honom även om det är 13 år sedan sist. Han har med sig sin trumpet i en instrumentväska.

En stund senare sitter vi inne på det trivsamma kaféet, vars väggar pryds av Ulla Montans fotografier på författare och skådespelare som bor eller har anknytning till Söder. En ung Klas Östergren blickar ner på oss.

Michael har läst svenska i snart ett år och bit för bit får jag höra hans berättelse. Margareta, som känner sin elev, fyller i när orden tryter. Vi pratar lite engelska ibland och sakta får jag mig berättat Michaels historia. Han vill inte säga så mycket om Eritrea, annat än att han lämnat landet för fem år sedan. Där finns hans familj kvar med en femårig son som bor med sin mormor. Michaels fru är för närvarande i Sudan. Han hoppas att de ska kunna återförenas.

Det var också till Sudan som han först flydde. I huvudstaden Kartoum bodde han i tre år och försörjde sig som musiker på olika bröllop. 2014 flydde han vidare. Målet var Libyen, för att kunna ta sig vidare till Europa. I Saharaöknen gick bilen sönder. Det tog flera veckor innan de kunde fortsätta. Michael berättar att det var outhärdligt kallt på nätterna och en skoningslös hetta på dagarna. De grävde ner sig i sanden för att klara sig. Till slut kunde bilen lagas och de kunde fortsätta.

Han betalade upprepade gånger människosmugglare för att kunna komma vidare. Över Medelhavet flydde han i en överfylld båt som upptäcktes av ett flygplan som flög tätt, tätt över båten. Michael visar med en gest. Flyktingarna undsattes och kom till Sicilien. Där fick smugglare hans sista pengar, 200 dollar. De frågade vart han ville resa. Han bad att få komma till Sverige.

Varför?

- För du, du gav mig trumpeten, säger Michael.

Jag blir rörd och lite förlägen. Jag har efteråt funderat på det han berättar, att vårt möte för så länge sedan gjorde att han i bakhuvudet kanske haft en plan. För vad är det som gör att vi gör våra val, även viktiga val ? Är det egentligen inte ibland bara slumpmässiga händelser, en känsla i magen som kan vara svår att förklara, som ett möte en kväll i Asmara och den första egna trumpeten.

Vi fortsätter sedan att prata. Jag frågar om trumpeten. Den han spelade på i Asmara tvingades han lämna kvar. Men av musikskolan i Norrtälje, där Michel bodde ett tag, fick han en ny. Det är den han spelar på i sitt nya band, Laza band, som repar varje torsdag i Solna. De andra musikerna kommer också från Eritrea. Michael bor i en lägenhet i Sundbyberg med en kompis. Han har fått uppehållstillstånd och har sina planer klara. ”Jag vill bli undersköterska”, förklarar han. Men musiken då? ”Jag vill spela, men inte som jobb”, säger han.

Och klippet från Ystads Allehanda, hade du med det hela tiden på din flykt? ”Nej”, svarar Michel. ”Men så snart jag kom till Sverige bad jag dem skicka det från Eritrea. Jag har alltid tänkt att vi skulle träffas någon gång.”

Han har med sig klippet, tummat och gulnat. Det är tre sidors helgläsning och Michael är på omslaget med sin trumpet. Rubriken: Fullt blås i Asmara.

Vi sitter här bland brunchande stockholmare och kommer överens om att vi måste träffas igen. Jag bjuder Michael till Ystad, tänk om han kunde spela här med sitt band, tänker jag. Allt är egentligen möjligt. Vi gör sällskap ut på Mariatorget där Michael spelar något jazzigt. ”Jag har aldrig spelat utomhus så här”, säger han och ler.

Sedan kramar vi om varandra och skiljs åt. Michael har en spelning med sitt band i Karlskoga och jag ska bevaka Frans i finalen i Eurovision. Tänk alla dessa världar som finns samtidigt.

om artikeln om honom i YA som han fått efter flykten från sitt hemland.