Valfisken, Simrishamn: Julia Sigova

Efter Gunnar Janssons mycket levande introduktion inför en glädjande stor publik musicerade tre duktiga elever från Kulturskolan, Duru Gylech (tvärflöjt) och Alva Balldin samt Kin Momiyama (bägge piano), med uppfriskande och stämningsrika toner av Mozart och Chopin.

Pianisten Julia Sigova är uppväxt i vitryska Minsk och senare diplomutbildad på Musikhögskolan i Malmö. En höjdpunkt i sitt soloprogram nådde hon redan i det första numret: Sofija Gubajdulinas genombrottsverk "Chaconne" (1962).

Här kunde Sigova med en inträngande tydlighet dels strukturera musikens täta ibland vilda växlingar, dels vila i en lyrisk närvaro, en sorts lugn i stormen. Närvaro känns också som ett nyckelord för Gubajdulina, en av den moderna ryska musikens visionärer. Hennes musik rör sig snarast uppåt och inåt, den vill helga varje enskilt ögonblick: möjligheten att nå bortom en åtsnörd, utarmad verklighet, att återknyta.

Julia Sigova kunde förmedla denna egenartade intensitet. Hon lät oss följa trådarna av rytm och harmoni - även explosionerna av virtuositet - utan att förlora sig i ytskeendet.

Programmet hade i övrigt ett fokus på romantisk – delvis målerisk – pianomusik. I den suggestiva långa tondikten "Vallée d’Obermann" möter vi dock klaverlejonet Franz Liszt förbluffande återhållen. Stycket håller sig envist kvar vid en kort melankolisk mollslinga till avskalat ackompanjemang; något Sigova kunde ge en hypnotisk djupverkan.

Det var överhuvudtaget i det mer lyriska eller elegant rytmiska som hon grep tag som mest, vilket tycks göra henne mer berättande än målande i sitt spel. Hon dras till ett eftertryck i formuleringen som bland annat lät ett berömt impressionistiskt Debussystycke ("Reflets sur l’eau", Vattenspeglingar) ha svårt att riktigt landa.

Därför var det också en fin idé att låta ryskfödda Maglehemskonstnären Anna Rochegovas kyrkorum och landskap stryka under det måleriska en smula, från en inte alltför dominerande tv-skärm. Som mest verkningsfullt blev detta i samband med de åtta stämningsstycken Sergei Rachmaninov kallat etyd-bilder: "Etudes-tableaux" (opus 33).

Rachmaninovs klassiskt klara senromantik, inte heller den så självklart målerisk, låg perfekt till för Sigova. En vackert differentierad dialog mellan registren: här och där ett humoristiskt stänk eller ett dramatiskt rytande.

MATTIAS GEJROT