Balladkaskad med mättnadskänsla
Det har sagt förut, men tål att sägas igen: Anna Hertzman gör saker på sitt eget sätt. Kvällens upplägg är ambitiöst, med en konferencier (Andreas Narsell) som före bägge seten intervjuar huvudpersonen på scen.
För dem som inte tidigare känner till henne presenterar sig Hertzman då som en naturlig, jordnära tös – rapp i repliken och med en avväpnande humor som kännetecknas av oblyga anspelningar på sex.
Som artist är hennes största tillgång den smidiga och uttrycksfulla rösten. De många känslomättade balladerna skulle lätt kunna falla platt om de inte bars upp av den.
Som låtskrivare har hon direktkontakt mellan känsloliv och penna, liksom hon på scen saknar filter mellan tanke och tunga. Det sistnämnda gör att hon kan uppfattas som professionell och amatörmässig på samma gång.
Hennes dråpliga kommentarer drar ner många skrattsalvor. Men till slut känns flasigheten nästan lite ansträngd.
När låtarna är som bäst förmedlar de, med nästan desperat ärlighet, starka känslor på ett enkelt men effektivt sätt. I de texter som funkar mindre bra kan man sakna lite mer av språklig finess. (Nej, det är inte låttitlarna ”Va fan” och ”Din röv” jag har problem med!).
Tyvärr sackar konserten något på slutet. Tjugo låtar är i mäktigaste laget. Framför allt som flertalet är såväl musikaliskt som textmässigt snarlika ballader, med försmådd, kärlekstörstande, men ändå stark ung kvinna som berättarröst.
Förbandet SOT har klara beröringspunkter med Anna Hertzman, med en skönsjungande skånsk kvinna, Linnea Renholm-Persson, längst fram. Deras snällt rockiga låtar får Hertzman, för variationens skull, gärna låta sig inspireras av.
Betyg: 3
