Bluessvänget fyllde golvet
Vid föreningens bluesgala i höstas stod Lars ”Flu’an” Persson i spetsen för ett band kallat The Aces. Denna gång har han med sig återuppväckta High Hill Blues Band, men repertoaren är ungefär densamma. Det vill säga övervägande gungande och svängande blues, men också en och annan tårdrypare.
Lars Persson är en rätt frän gitarrist som har begripit att blues i första hand inte handlar om att visa hur fort man kan röra fingrarna. Även om han visst kan slänga iväg ett smatterband av toner, han också.
De flesta av låtarna som trängs i hans pärm förtjänar att kallas klassiker, utan att för den skull vara uttjatade. Bandet gör sitt bästa för att uppmuntra publiken att röra på sig. Det gäller inte minst den skojfriske trummisen Klemens Rosberg.
Trots låtar som Chuck Berrys ”The Promised Land”, som med Joakim Rosbergs dragspel får mustig cajunarom, dröjer det innan partystämningen infinner sig.
Till slut blir det dock så trångt på det lilla dansgolvet framför scen att folk snubblar över inredningen.
Någon direkt feststämning sprider däremot inte förbandet No Bay Band. Det är svårt att säga om det är blyg(sam)het eller bara en ovilja till stora gester. Frontfiguren Anders Eklund är hur som helst inte någon magnetisk scenpersonlighet.
Däremot presenterar han ett knippe egenskrivna rocklåtar med eftertänksamma och nästan naket ärliga texter. Det är inte bara Eklunds vårdade skånska som leder tankarna till Björn Afzelius.
Tuffast är bakfyllelåten ”Ändå en kung” med det sköna rimmet yster-dyster. Frågan är dock om inte sista låten, ”Sanningens timme”, är bäst. Den är i alla fall en av få som Anders Eklund presenterar lite mer utförligt. Thomas Brünjes gitarrsolon är, precis som texten om en väns nära förestående död, fyllda av smärta och värdighet.
Brünjes står visserligen längst ut på scenkanten, men han tycks inte vara rädd för att ta plats. Det ska inte Anders Eklund heller vara.
High Hill Blues Band serverar klassiker som inte känns uttjatade. Foto: Gustav Wennerholm
