En känsla av välbehag
Med en sådan idealisk teater som spelplats borde fler uppsättningar komma till stånd.
Sammantaget blev man imponerad av ensemblens förmåga att framställa rollgestalterna på ett trovärdigt och tilltalande sätt. Men var det koncentrationen på skönsången som hos vissa aktörer bidrog till en viss orörlighet i aktionen? En del arior framstod därför som framförda konsertant.
Don Giovanni och hans betjänt Leporello samt Zerlina föreföll ha lättast att hitta ett adekvat kroppsspråk. Graden av scenisk närvaro var högst varierande och solorösternas sångprestationer naturligtvis skiftande. Tänk så mycket lättare och naturligare för en märgfull bas att vara uttrycksfull än för sångare som måste pressa stämman på höjden. Man kan undra hur det lät på Mozarts tid.
I ensemblepartierna uppnådde sångarna en välbalanserad skönsång, där allas stämmor kom till sin rätt. De mest välkända ariorna, som Leporellos katalog över Don Giovannis 1987 erövringar eller Don Giovannis undersköna canzonetta till utsökt pizzicatoackompanjemang fick liksom många andra arior en brilliant gestaltning.
För ett turnerande operasällskap måste scenografin vara ett betydande problem, som i detta fall tycktes lösas med man tager vad man haver (ingen namngiven scenograf i programmet) så det fick bli som det blev. I denna operabuffa fick därför den geniala musiken vara den största behållningen. I operadiket satt till yttermera visso fem vältrimmade musiker, som starkt bidrog till detta lyckade framförande.