Annons
Nyheter

En skrikig buskismusikal

De tolv medverkande sjunger och musicerar proffsigt och bra. Särskilt Margareta Gudmundson, i rollen som dansbandssångerskan Lizette, har en speciell, lite mörkare röst åt Anita Lindblom-hållet. Imponerande också hur fint musikerna på scenen (bland annat saxofon, elgitarr och elbas) samspelar med den förinspelade musiken.
Nyheter • Publicerad 4 oktober 2010
Margareta Gudmunson som den avdankade dansbandssångerskan Lizette. Musikerna Jonatan Lundberg och Per-Arne Petersson står för sävnget.Foto: 

Gråt inga tårar

Manus: Rasmus Lindberg

Annons

Musik: Martin Sundbom

Regi : Kajsa Giertz

I rollerna: Margareta Gudmundson, Mats Pontén med flera

Ystads Teater den 1/10

Betyg: 2

Slut med det positiva. Nej förresten, tanken och idén var nog god – att analysera dansbandmusik och (be)visa att dansbandslåtar, glättiga melodier med sorgsna texter, skildrar livets bägge sidor.

Men gestaltningen? Den begriper jag mig inte på. "Gråt inga tårar", som förstås lånat titeln från Thorleifs, är ingen dansbands- utan en buskismusikal med inslag av spring-ut-och-in-genom-och-släng-i-dörrar-fars, förveck- och förväxlingskomedi samt mörk tragedi som övergår i desperati, hysteri, skrikeri och fyfaneri. "Fyfan" utropades så många gånger att jag tappade räkningen. Så HÖGT röstläge dessutom att tal och sång blir skrik.

När sen Lelle (Mikael Odhag) kommer in utklädd till en banan... ja, om Stefan & Krister suttit i publiken hade de tänkt: Vi är för lågmälda, vi måste ta i mer.

Stefan, äldre dansbandsmusiker, sörjer och längtar ännu efter sin älskade, sångerskan Lizette, som stack iväg för 30 år sen. Nu ska döttrarna återförena dem på en dansbandsgala. Det är grunden till en berättelse om förhållanden som inleds och avbryts, stup i ett. Det grälas och älskas, skriks och sjungs – inte till dansbandsmusik utan kompositören Martin Sundbom har gjort en märklig hybrid av dansband, musikal, Melodifestival, country och Nationalteaterrock. Fast en låt är riktigt bra, "Vrid tillbaka", som Stefan (Mats Pontén) sjunger. Genre: Norrlandscountry i stil med Ronny Eriksson och Euskefeurat. I slutet finns också en scen där Stefan och Lizette minns och pratar med dialog ur olika dansbandslåtar.

Ett kort, revyliknande nummer, som säger mer än föreställningens övriga dryga två timmar. Kanske var inte idén så god ändå utan rent av dum? Dansbandslåtar behöver inte analyseras och gestaltas. Alla på dansgolvet vet vad de dansar till.

Bengt Eriksson
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons