Annons
Nyheter

Förunderliga vindkraftverk

I går var jag i ännu en stad och förundrades. Kristianstad. Jag är tydligen inne i en period av stadsfixering. Så fort jag kommer till, eller bara tänker på en stad som jag inte besökt på ett tag, så blir jag – ja, förundrad.
Nyheter • Publicerad 11 oktober 2010

Trots att den ligger allt för långt från havet och trots att den är militäriskt konstruerad och fortfarande genomsyrad av "peka-med-hela-handen-känsla" så har Kristianstad en lätt och luftig charm – och en torghandel som imponerar med både kvalitet, brett utbud och stort omfång.

Nu blev jag avbruten i min torghandel av telefonen som signalerade hemfärd söderut. Och efter någon mil blev jag förundrad igen – denna gång över vindkraftverken. "Har ni sett så många vindkraftverk det finns, de är ju överallt", sade jag till mina bilkamrater. "Läser du inte din egen tidning", blev svaret och förstås minns jag artiklarna om utbredningen av vindkraftverk. Men jag har aldrig sett det så tydligt som i går från baksätet på bilen. Det är fördelen med att inte alltid köra, man ser mer som passagerare.

Annons

"De dominerar verkligen landskapet", kommenterade jag förundrat och fick genast mothugg av bilkamraten. "De dominerar väl inte mer än vad alla elledningar gör, titta där, och där... Och förr stod det vindmöllor överallt, störde de också landskapsbilden?" frågade han.

Då blev jag återigen förundrad och såg på landskapet med nya ögon. Det skånska kulturlandskapet är sällan ostört så till vida att det överallt finns något som går in i "vykortet" och förändrar det. Eleldningar, stora vägskyltar, reklamskyltar, fula hus, halmbullar i vit plast, taggtråd och gamla, döda maskiner som sakta rostar bort. Och vindkraftverk.

Om man skulle se på vindkraftverken som konstverk? tänkte jag. Och så gjorde jag det. Och fann, och förundrades över att de egentligen är väldigt vackra. Långa och gracila med en skön balans står de vita mot gårdagens blå himmel som nyfikna fåglar. Och när vi passerade en grupp på tre verk där alla propellrarna snurrade och själva pelarna försköts i takt med bilens rörelse då uppstod något som jag bara kan se som dans. En märklig men vacker dans där de olika hastigheterna på de snurrande trebladen bildade en gemensam men ändå föränderlig rytm.

Men så kom vi ett jättelikt verk väldigt nära och då blev det lite skrämmande, de långsamt men ändå obevekligt snurrande bladen tornade upp sig som något, eller någon, som vill åt mig.

Då kom min stad och havet in i blickfältet och jag skådade en stor flock tranor som tvekade precis i havskanten, det var ju en ovanligt vacker dag och solen sken och det fanns kanske ännu lite tid att stanna kvar? Förunderligt.

SAXO
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons