Mellan smärta och skratt med Hobert
Synen blir allt grumligare och samvetet tyngs av kärlekar och vänner han svikit. Hans unga hemhjälp Maria är en hal ögontjänare, som snor så mycket hon kan. Att det är Georges 73-årsdag, med besök av barnen att vänta, gör knappast saken bättre.
Relationerna till sonen och dottern, spelade av Dan Ekborg och Malin Morgan, är fastfrusna i frosten från åratal av undertryckta konflikter, sumpade chanser och ord som aldrig sagts. När det visar sig att deras besök mest är en dåligt maskerad offensiv för att sätta honom på hemmet och sälja huset, så får George nog.
Med Maria som motvillig medresenär påbörjar han en resa för att leta upp sin stora kärlek, kvinnan han försökt hemlighålla i alla år. Men resan blir knappast spikrak. Ett berg av självrannsakan står i vägen, och alla måste klättra.
Richard Hoberts första film sedan ”Harrys döttrar” (2005) har en allvarlig klangbotten i knepiga, existentiella frågor om vilka val vi gör som människor, vad vi gör med vår utmätta tid och hur vi beter oss mot våra nära och kära. Det kan ju låta som rena ösregnet. Men håll i hästarna.
Hobert berättar inte den här historien bara för att kväva publiken med ångest och svårmod. I stället ger han sig ut på en våghalsig balansgång mellan svärta och humor, magont och skratt. Det är en trasig grupp människor, visst, men bland skärvorna bäddar Hobert för situationer som får en att skratta riktigt gott i biomörkret.
Balansgången är dock inte helt enkel, och vid några tillfällen halkar filmen en smula. De mer drömska sekvenserna lägger onödigt ludd över berättelsens skärpa. Och under resans gång tillskrivs hemhjälpen Maria så många olika sidor och persondrag att karaktären till slut blir svår att köpa, trots fint spel från Rebecca Ferguson.
Men det betyder inte att Hobert och filmen faller. Att han specialskrev huvudrollen just för Sven-Bertil Taube är ett snilledrag, den 76-årige veteranen levererar en fin, sevärd rolltolkning som George. Och det är ingen dålig bedrift att borra sig ner i så vardagsgrått havererade relationer och ändå lyckas styra berättelsen mot en hamn av värmande feelgood.
