Pianistiska överdåd
Efter den närmare två timmar långa musikaliska och emotionella workout som Sivelöv presenterade för en på några ögonblick överväldigad publik finns det anledning att omvärdera denna rubricering.
Visst är Sivelöv intelligent såväl som artist som folkbildare (den senare kapaciteten demonstrerades synnerligen generöst i informativa, välformulerade och koncisa anföranden inför varje akt), men det sätt på vilket han hanterar musik är intelligent på ett känslomässigt snarare än vetenskapligt vis. Här finns ingen kyla eller mekanisk exakthet. Här finns det som ska uttryckas och en man som förefaller fullkomligt uppslukad av denna uppgift.
Programmet var genremässigt hisnande brett. Det inleddes med fyra preludier och fugor ur Bachs Das wohltemperierte Klavier vilka Sivelöv avverkade i ett lugnt, återhållet tillstånd av meditation och, som det tycktes, förberedelse för att inte säga uppvärmning inför det nästföljande. Robert Schumanns andra pianosonat är, liksom mycket av denne av psykiska sjukdomar svårt plågade tonsättares övriga produktion, en resa i hopplöshet, vilsenhet och själsligt mörker. Sivelövs enormt empatiska tolkning av denna såväl känslomässiga som tekniska everestklättring tycktes födas i stunden. Det var, långt mer än brukligt i sobra kammarmusiksammanhang, Schumanns ångest som flödade ur solistens händer och instrumentets mekanik. Dess frenetiska klimax vred om en kniv av förtvivlan och var i denna eruptiva gestaltning direkt smärtsamt att uppleva. Det är inte många som kan frammana detta slags känslor som vore de färska, faktiskt existerande i musikern än mindre som om de vore inneboende i åhöraren.
Efter paus kom ännu en utmaning: tre Petrarca-sonetter ur Liszts Anées de pelerinage. Med Schumann-styckets väldiga svärta i minnet var det imponerande att höra Sivelöv så enkelt övergå i Liszts mestadels ljust trosvissa kärleksoden.
Härpå följde ett antal improvisationer över teman av Carl Michael Bellman. Detta var kanske det minst traditionella inslaget i denna konsert då Sivelöv gjorde bruk av allt från sin omfattande kännedom om allt från barockens till modernismens idiom till sin djupa kunskap om jazz, boogie och rock. I en sådan smältugn kunde de bellmanska kvintileringarna lätt ha gått under, men här bars de i stället fram i glimtvisa skymtar bland briljant minimalistiska kadenser och perkussivt rockanslag.
Slutligen framfördes tre argentinska danser av Alberto Ginastera, ett verk vari rytmen snarare än melodin är central. Återigen demonstrerade Sivelöv fullkomligt mästerskap på området och det var bara att i lugn och ro följa hans exempel och ge sig hän.
I allt detta fanns egentligen bara en sak att anmärka på. Med sådant storfrämmad på besök borde arrangörerna ha kontrollerat instrumentets stämning ett par extra gånger och kanske rent av haft en pianotekniker på plats. Det är inte vackert att höra hur ett instrument stämmer ur sig allt eftersom en konsert fortskrider. Detta gäller även när den, som nu, är av hög internationell klass.
