Åhlund låter smärtan få ta sin rättmätiga plats
Någon måste vattna tomaterna
Författare: Rebecka Åhlund
Förlag: Weyler
Döden är bedräglig som språklig vägvisare. Den är i sin grundform banal, och väljer romanen att klä den i en prålig hatt uppstår den istället som någonting annat. Kläs den istället av helt riskerar den att bli ett tomrum av klichéer. När en vän gick bort i ung ålder var det enda jag kunde formulera: du finns inte, men du fanns. Inget annat kändes sant.
I Rebecka Åhlunds roman “Någon måste vattna tomaterna” rör sig författaren mellan de här positionerna – det pretentiösa och det banala. Här gestaltas efterskalvet efter en pappas självmord och hur döden kommit att definiera dotterns kvarvarande liv. Hon har slutat dricka, flyttat tillbaka till Sverige med sin familj efter en lång tid i London och börjar närma sig den födelsedag som blev hennes pappas sista.
”Rebecka Åhlund låter smärtan få ta sin rättmätiga plats i romanen. Det laddas inte med mening, finns inte där som ett utvecklingsprojekt för att göra huvudpersonen starkare. Det är befriande att läsa om det motsatta, att sorgen gör en svag och osympatisk.”
Under upptakten mot det datum hon i hemlighet alltid räknat ner till, den domedag som ska avgöra om hon överlever sin far, visar sig sorgen i sin miserabla mångfald. “Sorg är inte en process. Det är inte ett arbete. Den är inget jag ägnar mig åt ett slag för att sedan bli färdig”. Det är en vardaglig berättelse, om städning och plantering, där huvudpersonen går runt och lever men inte kan låta bli att läcka ut sin smärta. Hon börjar förakta svaghet, blänger på anorektikern som passerar henne på de dagliga promenaderna, vill att folk ska skärpa sig och sluta självdöda. Ändå är det som att hon själv inte riktigt förmår leva, utan begränsar sig själv och sin familj, som får bli projektionsyta för hennes riskanalyser.
Rebecka Åhlund låter smärtan få ta sin rättmätiga plats i romanen. Det laddas inte med mening, finns inte där som ett utvecklingsprojekt för att göra huvudpersonen starkare. Det är befriande att läsa om det motsatta, att sorgen gör en svag och osympatisk. “Någon måste vattna tomaterna” hade gärna fått stanna där, i det mänskliga malandet. Det var det som en gång gjorde Roland Barthes “Sorgedagbok” så unik i sin genre, att den bara pågick. Barthes tog sorgen över sin döda mamma på allvar, beskrev döden som en förvrängning över allt kvarvarande liv.
Rebecka Åhlunds roman hade kunnat placera sig där, men tvingar tidvis läsaren att distansera sig från texten. Tilltalet riktas återkommande direkt till den döda fadern, när hon undrar över sådant som hon aldrig fick lära sig av erfarenhet eftersom han dog när hon var så ung. “Jag hade aldrig kunnat bli äldre utan att peta ner dig från den piedestalen, visste du det?”
Sorgen uppstår här som privat snarare än allmängiltig, som någonting som kommuniceras enbart mellan jaget och hennes pappa. Jag förstår att döden visar en dit, att människan i brist på svar börjar ställa ytterligare frågor. Men litteraturen måste också hitta ett sätt att ställa frågorna så att läsaren inte känner sig förfrämligad. Döden är mer än en dialog mellan två parter. Den berör oss som fortsätter gå runt och leva. Och den berör de som inte finns längre, men som en gång fanns.
Fotnot: Eftersom Rebecka Åhlund regelbundet skriver krönikor och kritik för Borås Tidning recenseras hennes roman av gästrecensenten Elina Pahnke.
