”Ålahuen” – snart koras den vackraste skånskan

Redan i januari i fjol tyckte Ulrika Wangel i en krönika att det var dags att sluta skämmas för skånskan. Det var nog inte många som gjorde det ens då, och än färre nu. Om utsocknes har svårt för att fatta vad vi säger får de gärna anstränga sig lite mer och utöka sitt förråd av ord, inte bara sådana som är milt nedsättande som det träffande ”ålahue” (fast just det försvinner väl snart ur dagligt tal i takt med att ålen får allt besvärligare i sin vandring från eller till Sargassohavet). Och om någon norr om Osby inte skulle fatta allt vad en österlensk hantverkare säger så går det bra att peka och mima: skomakare, bli vid din läst!

Det fanns en tid, jag erkänner att det är ganska länge sedan, när kulturutbudet i Sveriges Radio som då ännu hette Radiotjänst och hade sina lokaler på Kungsgatan i Stockholm dominerades av skånska stämmor, även om Sven Jerrings anrop var ”Stockholm-Motala”: riksantikvarien Ingvar Andersson, chefredaktören Ivar Harrie, radioteaterchefen och poeten Hjalmar Gullberg som alla var kompisar från Lund, och en hel del andra, som helsingborgaren Karl Ragnar Gierow och malmöiten Anders Österling. Om uppsvenskar inte uppfattade allt, men det gjorde de nog, så kunde de efteråt läsa skåningarnas föredrag i den utmärkta månadsskriften ”Hörde Ni?” som mot bättre vetande så småningom lades ner, sörjd och saknad.

För att komplicera frågan: man borde också tänka på skillnaden mellan tal i städerna och på landet. För några år sedan lyssnade jag i Hammenhög på en mycket sakkunnig redogörelse för österlenska seder och bruk vad gäller lekar för barn. De flesta av oss – men nog inte alla – hängde med, inte på grund av att ämnet skulle vara särskilt invecklat, men för att talaren höll fast vid sin trakts tungomål. Hon avslöjade efteråt att hon aldrig lämnat sin hembygd, på några mil när. Jag hoppas någon dialekt- och folklivsforskare redan satt en bandspelare framför henne. Det var mycket intressant, också rent språkligt.

Skåningar talar olika i söder och norr, väster och öster, och dessutom varierar bruket av diftonger. I vissa stadsmål tenderar de att bli triftonger. I Trelleborg kan man få höra ”Miour, baueten gaeur!” när färjan till Sassnitz löper ut. Så inte i Helsingborg och väl inte heller i Landskrona, eller inför en utflykt på Helge å i Kristianstad, fast kanske aningens aning på Rönneå i Ängelholm. Var Hässleholm, Ystad och Simrishamn hamnar på skalan mellan två och tre diftonger får andra bedöma. Dessutom är sociolekter ett nästan lika intressant forskningsområde som dialekter. Om man kastar nätet lite vidare är den östdanska variant som talas på Bornholm ibland lättare för oss att fatta (vissa av oss har fortfarande kvar hörminnet av politikern Mogens Glistrup) än köpenhamnskan där talhastigheten är mera uppdriven.

För att inte tala om de mera svårförståeliga gutniskan, älvdaliskan och vissa norrländska mål… I Fredrik Lindströms intressanta ”100 svenska dialekter” som kom häromåret kan man både läsa om dem och lyssna på en stor mängd av dem, fast just det lundensiska ljudspåret inte är särskilt ut- eller särpräglat. Vilken dialekt hade värmlänningen Esaias Tegnér ringande i öronen när han kallade svenskan ”Ärans och hjältarnas språk” och påstod att den rörde sig både ädelt och manligt (han hade stor förståelse för och erfarenhet av kvinnor, ska sägas). Han bodde länge både i Lund och i Växjö. Så synd att han levde långt före alla ljudupptagningar – så intressant om man kunnat höra hans röst, liksom stockholmaren Strindbergs. Hursomhelst: snart får vi veta vem som har södra Skånes skönaste dialekt. Det ni, alla ålahuen!