Annie Ernaux omvandlar det självupplevda till stor litteratur
Den unge mannen
Författare: Annie Ernaux
Översättare: Maria Björkman
Förlag: Norstedts
Han var hennes student, men är numera hennes älskare. Nu talar den unge mannen om att bilda familj med Annie Ernaux. ”Jag skulle vilja vara inuti dig och komma ut ur dig för att få likna dig”, säger han och möts av en road, om än smickrad, reaktion från bokens författare och tillika huvudperson. För medan den unge mannen ser på kärleksrelationen med framtidens blick – hur kommer de ha det om tio år? ska de skaffa barn? – befinner sig Annie Ernaux nästan redan i ett efteråt, och ser på relationen som ett minne.
Hon älskar, reser och lever tillsammans med den unge mannen – hela tiden med vetskapen om att åren mellan dem inte går att överbrygga och att relationen kommer ta slut. Men den insikten skapar frihet som låter passionen blomma ut hos författaren, och hon trivs. I den unge mannens blick och deras samvaro blir Ernaux ung på nytt och upptäcker sidor och minnen av sig själv som hon glömt – eller aldrig tänkt på förr.
Allt det här skildrar hon, med sin sedvanliga och prisade precision, i den nya kortromanen ”Den unge mannen”.
”Tack vare att hon aldrig väjer undan med blicken blir boken ändå ett mästerverk i miniformat, både i sin egen rätt och som en nyckel till författarskapet i stort.”
För den inbitne Ernaux-läsaren känns boken som ett möte med en gammal vän. Berättelsen är full av referenser till tidigare verk, karaktärer, platser och teman. Minnen, klass och skrivandet, så centrala teman i hennes författarskap, återvänder även i den här boken. Men till skillnad från tidigare verk som ”Min far” och ”Omständigheter” där hon varit en ung huvudperson som befunnit sig i en utsatt situation – långt ner i klassamhället eller som ung ofrivilligt gravid kvinna – har Annie Ernaux i den här romanen makt. Hon är äldre, en framgångsrik författare och befinner sig i övre medelklassen. Den unge mannen å sin sida kommer från arbetarklassen, samhällsskicket Ernaux trettio år tidigare lämnade. Mötet mellan dem sätter i gång en rad frågor om tillhörighet, identitet och klass. ”Han bar på minnet av min första värld”, reflekterar Annie Ernaux och det självupplevda omvandlas makalöst väl till litteratur.
Samtidigt markerar ”Den unge mannen” en ny sorts maktbalans i författarskapet. Och under läsningen ekar en moraliserande fråga envist i mig: Vad hade jag känt om könsrollerna varit de motsatta, och boken handlat om hur en ung kvinna påverkat en hyllad, äldre författare? Jag hade avskytt det.
Men tack vare att hon aldrig väjer undan med blicken blir boken ändå ett mästerverk i miniformat, både i sin egen rätt och som en nyckel till författarskapet i stort. För så fort jag suckat åt den objektifierande blicken på den unge mannen tar Ernaux kontroll, och erkänner sin position: ”Jag befann mig i en härskande ställning och använde de vapen som ingick i en härskarmakt jag emellertid visste var bräcklig i ett kärleksförhållande”, skriver hon. Det är en svidande ärlighet som skapar stor litteratur.
