Den svåra frigörelsen

Likheter finns med den nya diktsamlingen, ”Ambivalencia”, vars huvudperson kanske kan sägas vara en något (men inte mycket) nedtonad syster till Violencia. Maktstrukturer, vägar till frihet och längtan efter ord är gemensamt.

Om relationen till en utlevande och gränslös far stod i fokus för ”Violencia och hennes far” så handlar ”Ambivalencia” i hög grad om begäret att slita sig loss från en maktfullkomlig och överstrukturerad mor. Frigörelsen blir än mer problematisk av det faktum att båda lever i och genom litteratur. Språket är också moderns främsta vapen för att kontrollera Ambivalencia. Så dotterns kamp blir en strid att hitta de egna författarna (spansktalande, modern drar åt det franska) och de egna orden.

Språk som förtryck, språk som frigörelse utgör essensen i diktsamlingen. Även rörelsen är en del av egenblivandet och det är symtomalt att diktsamlingen börjar på havsbotten där diktjaget delvis ätits och mjukats upp. Genomströmmats. Blivit lös i kanterna. Men väl uppstigen återstår möjligheten att välja en egen form.

Det expressiva språket är kvar så även förmänskligandet av ting. Som till exempel tapeterna som ”lyssnar efter mänskliga steg, är beroende av dem”. Detta trots att de är rädda för ”att ägaren ska välja att tapetsera om”. Istället för att passivt vänta på att bli omgjord väljer Ambivalencia att bli Ia, en annan.

Förmågan att röra sig mellan konkret stadsmiljö och mytisk plats är utvecklad i denna bok. Studenternas Stockholm med bibliotek, föreläsningssalar, bostad, billigt vin, letande efter partners och långa diskussioner ses genom ett raster av litterära drabbningar med modern. Duras står mot Latinamerika och ett extra plus i boken är lusten jag som läsare får att leta reda på flera av allusionerna och metareferenserna.

Lina Hagelbäck är onekligen en intressant författare som i denna samling utvecklar och finslipar sitt språk. Om det finns fler –encior i hennes galleri stiftar jag gärna bekantskap med dessa.