Barbiedockorna förstärker satiren hos Jackie Collins

En av dem är mansgrisen David Cooper, som jobbar på reklambyrå och är gift med Linda. Tillsammans har de två barn och ett fint hus men han kan inte släppa tanken på att förföra andra kvinnor. Kort sagt, han styrs mer av kuken än hjärnan. Snart är han inne i en karusell där brallorna åker av stup i kvarten, men han har inte räknat med att Linda och även de andra kvinnorna han träffar har ambitioner och planer.

Dockteaterföreställningen följer romanen väl. Att kombinera Jackie Collins värld av glamour och sex med Barbiedockor är genialt. Båda handlar om yta och satiren i Jackie Collins bok kommer fram tydligare med dockor än människor i huvudrollerna.

Första timmen, och akten, flyger iväg. Jag har sällan skrattat så mycket. Det är fascinerande att se hur dockmakaren Erik Holmström lyckas få fram känslorna hos karaktärerna med små medel. Som när Linda Cooper inte vet hur hon ska hantera den charmige Pauls förföringsknep och börjar flacka med blicken. För till skillnad från vanliga Barbiedockor kan de här röra sina ögon.

Eller när fotomodellen Claudia Parker för första gången öppnar munnen – käkarna är uppsågade just för att de ska kunna prata, röka och även kyssas – och pratar klingande skånska. Det tillsammans med hennes runda kinder ger på något sätt ett naivt och rörande intryck, men i själva verket visar hon sig vara tuff och kompromisslös i sin strävan att ta sig fram.

Skådespelarna Kajsa Ericsson och Erik Olsson spelar alla de nio rollerna genom att variera röster, dialekter och tonlägen, ibland i samma scen. Samtidigt byter de huvud på dockorna mellan scenerna och klädbytena. Och sköter allting annat, som att få dockorna att röka eller ligga med varandra.

Allt följs av Oscars Steens filmkamera som gör att vi kan komma dockorna riktigt nära. Men det händer också att skådespelarna kliver ur dockrollerna och spelar mot varandra med hjälp av greenscreen som gör att det ser ut som om de står inne i den dockskåpsstora scenografin, gjord av Maja Kall.

Samspelet och tekniken är avgörande. Här kan man inte prata om bakom kulisserna för allt sker framför våra ögon. Och det ger en extra dimension till föreställningen. Tillsammans ger skådespelarna, filmaren och dockmakaren liv i karaktärerna.

Genom minimala gångjärn i ben och armar kan dockorna röra sig mer obehindrat. Det utnyttjas maximalt i den obetalbara diskoscenen där barbiedockan Lori Grossman släpper loss helt ohämmat på dansgolvet. Det är också avgörande när karaktärerna ska ha sex – och det har de ofta.

Skådespelarna dansar, stönar, suckar och visar känslor med hela ansiktet medan de styr dockorna och på så vis kommer karaktärerna nära. I andra akten blir det inte lika många skratt. Något har fördjupats. När Claudia Parker dras allt längre ner i eländet känner jag verkligen med henne och glömmer nästan att hon är en docka.

Långt före metoo skrev Jackie Collins om kvinnors rätt till sin egen lust och självständighet. ”The World is full of Married Men” hade lika gärna kunnat heta ”Världen är full av starka kvinnor”. Och listiga kvinnor hade David Cooper säkert lagt till, men tiden har sprungit ifrån honom.