Brutalt och bitvis briljant
Medborgare
Författare: Henrik Bromander
Förlag: Weyler
Bromanders skrivande har fascinerat mig ända sedan hans prosadebut med novellsamlingen ”Det händer här” 2009. Det var uppenbart att författaren hade ett ideologiskt drivet nyttotänkande med sina berättelser. Liksom den socialistiska författaren, diktaren och filmaren Pier Paolo Pasolini är han besatt av människor som tillhör samhällets lägre klasser, proletariatet, ja, underklassen, och inte medel- eller överklass.
”För att kunna skriva som Bromander kan man helt enkelt inte vara en normativ och vattenkammad medelklassperson.”
För några år sedan beskrev han också hur tråkiga han uppfattade medelklassförfattarna och deras ämnen som i en debattartikel i Dagens Nyheter (14/4 2018). Jag tyckte absolut att han hade sina poänger. Merparten av den samtida svenska litteraturen är ganska ointressant. På samma gång tycker jag att hans talang är så pass stor att det faktiskt blir en smula oanständigt att anklaga andra författare för att inte kunna leva upp till hans egna högt ställda krav. För att kunna skriva som Bromander kan man helt enkelt inte vara en normativ och vattenkammad medelklassperson. Det samma gäller andra författare som söker sig till litteraturens transgressiva, abjekta eller ”onda” strömfåror: Lars Norén, Stig Larsson, Johan Jönson, och så vidare. Man kan inte vara indoktrinerad i medelklassvärden och samtidigt befinna sig i Bromanderland.
Det senaste verket ”Medborgarna”, som utspelar sig i denna stundtals djupt ångestfyllda värld, består av nio berättelser som skiftar en smula i kvalitet. Ibland uppfattar jag att prosan blir pratig när Bromander gestaltar karaktärernas fumliga inre världar, tankar och minnen. I min absoluta favorit av berättelserna, den självbiografiska rövarhistorien ”Döda hund”, tycker jag däremot att Bromander når en ny och oanat hög litterär nivå. Den här novellen skulle kunna vara med i en antologi! tänker jag. ”De bästa 100 svenska novellerna” eller något dylikt.
I nästa stund inser jag att novellen antagligen är för brutal för att hamna i ett sådant sammanhang. För sanningen är att det som gör att Bromanders berättelser om samhällets olycksbarn lyfter till något högre än ”nyttig” socialistisk plakatprosa är att det finns starkt cyniska och ironiska drag i hans texter. Bromanders blick är möjligen radikalt empatisk, men det som gör honom läsvärd långt över det normala är också hans skoningslösa voyeurism, hans gränslösa närgångenhet, den närmast sadomasochistiska upphetsningen som tycks hänga samman med beröringen av tabuämnen. Han stryker aldrig läsaren (eller sig själv) medhårs. Det är på samma gång grymt – och lite skrämmande!
