unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

De godas bok bär inte hela vägen

Björn Ranelids nya roman ”Bill Nilssons sista skjorta” handlar om det inneboende ljuset i människan som kan övervinna det mesta. Kulturskribenten Fedja Wierød Borčak har läst en historia som glömmer att förklara mörkret.
Björn Ranelid, född 1949, bor i Stockholm och Kivik. 1983 debuterade han med romanen ”Den överlevande trädgårdsmästaren” och har sedan dess skrivit ett tretiotal böcker.
Björn Ranelid, född 1949, bor i Stockholm och Kivik. 1983 debuterade han med romanen ”Den överlevande trädgårdsmästaren” och har sedan dess skrivit ett tretiotal böcker.
Foto: Dahlin, Moa

I en landsortskyrka på Österlen samlas byn för att ta avsked från prästfrun och hennes fyra barn. De har gått bort under dramatiska och oväntade omständigheter. Prästen själv närvarar inte och det är något mystiskt kring det.

Läsaren får inledningsvis inte veta vad som hänt, men det står klart att byn är i chock. Många av de samlade har på ett närmast mirakulöst sätt rörts av prästfrun Karin Blom. Hon har lyst som ett fyrtorn bland människor som på olika sätt kämpat med olycka och ondska hela deras liv.

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på ystadsallehanda.se, appen MinYA och e-tidning mån-lör. Endast 79 kr första månaden! (ord pris 199 kr)

Palett av öden

På ett lovande sätt utnyttjar Björn Ranelid begravningen till att presentera en palett av människoöden. Därefter målas dessa långsamt fram genom boken.

Ett viktigt tema i romanen är spänningen mellan den goda människan och livets olycka, och det blir så småningom klart att vi har att göra med i stort sett odelat goda människor. Ja, där är den helgonlika prästfrun, nunnan som reser hem från Spanien, hennes Harley-Davidson-körande pojkvän som seglat på de sju haven och som likt Bamse är stark men inte skulle kunna drömma om att ge någon på käften. Där är även den fosterhemsslussade killen som äntligen får blomstra när han får bo hos ett par fosterföräldrar med förståelse och pedagogik i världsklass.

Full av ömhet

Karaktärerna som i början skisseras fint får dock klatt efter klatt av moralisk ihärdighet och odelad livstro kastad på sig, och det blir snart uppenbart att de inte kan göra fel moraliskt.

Romanen är full av ömhet, kärlek, förståelse och livsglädje utan att detta någonsin blandas med vrede, bitterhet eller avund. Ondskan och olyckan är ett slags utifrånkommande kosmisk makt, som regerar över människorna men aldrig riktigt bosätter sig i dem. Detta är en konstruktion som förhindrar psykologisk spänning och det blir påtagligt när man når fram till klimaxscenerna.

Skavsår

Jag har aldrig läst Björn Ranelid förr och det har i hög grad berott på fördomen att han är ensidigt bejakande, vitalistisk och öm till stilen. Jag har skrämts av sättet han talat om språket som något som grundläggande hyser kärleken och därför besitter makten att spränga alla hinder i människans väg. Olycka, ondska, orättvisa.

När jag nu sent omsider får en Ranelid-roman i händerna, så bekräftas alla mina fördomar. Det är frestande att konkludera att romanen bara har landat i fel händer, hos någon som hellre njuter av ett språk som syftar till att förlösa världens tyngd och utställa individens orkeslöshet. I så fall kan man ju bortse från denna dystra recensents mening.

Emellertid orsakar romanen även skavsår som inte nödvändigtvis beror på skiljaktigheter i mentalitet. Mest besviken är jag över att boken misslyckas med att skapa en tidslig atmosfär. Historien försiggår mestadels på 1950-talet, men det märks faktiskt inte riktigt, inte minst för att det känns som karaktärerna i hög grad har nutida resonemang och i alla fall i sinnet efterlever nutida normer.

Slumrande mittparti

Vidare åtföljs en intressant och lovande första tredjedel av ett mera slumrande mittparti, där människoödena varsamt vecklas ut men utan någon större spänning?

Avslutningens klimaktiska passager, som antytts och skjutits upp i lång tid, rinner ut i sanden på några få sidor, eftersom de inte byggts upp ordentligt. Man kan få för sig att författaren inte intresserat sig för sin final i någon större utsträckning, men det kan även tänkas bero på bokens förenklade förståelse av ondska.

Ondskan kommer liksom dimpande ned från himlen och till syvende och sist verkar Ranelids famösa sprudlande språk inte ha några ord för den.

Omslaget till Björn Ranelids nya roman.
Omslaget till Björn Ranelids nya roman.
Foto: Albert Bonniers förlag

Roman

Björn Ranelid
”Bill Nilssons sista vita skjorta”
(Albert Bonniers)