Alexander Forslund: ”Den sämsta musiken finns mitt framför näsan på oss”
Lite bakgrund. Kultiverad som jag är så glor jag på reality-tv så fort tillfället ges – ”Farmen”, ”Robinson”, ”Married at first sight”. Svenska, norska, amerikanska, australiska (Sverige är kassa på realitygenren, för övrigt). Serier som dessa – inklusive andra som ligger under min värdighet – förlitar sig på att fylla minsta lilla ögonblick av tystnad med musik. Gärna något som låter lite hippt och trendigt, men som inte kostar miljoner att lösa från upphovsrättsinnehavaren.
Där kommer tjänster som, till exempel, svenska Epidemic Sound in. Varken royaltyfria musiktjänster eller faktumet att resten av branschen avskyr deras existens (länk 1) är en nyhet. I åratal har vi alla stött på den här musiken, men har ni verkligen lyssnat på den? Inte jag, tills nyligen.
Vill ni av någon anledning utmana er mentala hälsa, försök då att hyperfokusera på musiken som möter er nästa gång ni glor på ett kasst realityprogram. Eller, överkurs, lyssna noga nästa gång ni går in i en kläd- eller inredningsbutik. Samma sak där.
Det är som om någon har samlat ihop världens alla pojk- och flickrumslåtar från tidiga tonåren och kokat ner råmaterialet till en alldeles pikant cringekoncentration. Slumpa fram ett enkelt beat och några ord om soligt väder, tequilashots, eller att i kväll är kvällen och ingen annan kväll kommer vara som i kväll (länk 2). Voilà – en musikalisk abomination, signerad anonym kompositör.
Det här är musik som uttryckligen skapas för att vara den pumpiga, eller sorgsna eller ilskna refrängen som ska matcha stunden när känslorna bubblar över på botoxstranden, i äventyrsdjungeln, eller var vi nu befinner oss. Massproducerat bortom all rim och reson i sann Wish- och Temu-anda, utan något som helst anspråk på att låta bra. Och tro mig, det går att skratta åt det – det är i princip musikens motsvarighet till Tommy Wiseaus ”The Room”. Men vi får inte glömma konsekvenserna.
Hårt satsande och kreativt drivna musiker fortsätter att bli av med vad som historiskt sett varit en relativt stor del av deras inkomster – royalties och licensiering. För en hundralapp eller två i månaden kan produktionsbolagen i stället välja fritt mellan hundratusentals låtar och ljudeffekter i alla tänkbara utformningar. Haken är att det låter skitdåligt, men ett ekonomiskt stressat produktionsbolag i en krisande tv- bransch behöver inte ens tänka efter. Varken i dag, i går eller i morgon.
Så ta nu och kyss alla svindyra ABBA- och Rolling Stones-låtar farväl – de lär aldrig höras på tv igen. Lika bra att förlika sig med det. Och det är väl trist nog, men ännu har vi inte nått den oundvikliga slutpunkten.
Klura lite på om det kommer låta bättre eller sämre när allt mänskligt massproducerat skräp har ersatts av AI-genererat smuts. Kommer vi ens märka någon skillnad?
