Annons
Kultur

”Döden och Kerstin” tampas med en viss lojhet

När den gamle skepparen Rönner ska lägga sig ner att dö, då börjar Sebastian Johans nya och andra roman. Henric Tiselius har läst den Ålands-präglade författaren och ser en skuta som lägger ut för en optimistisk färd, men är inte lika säker på att den rors i hamn.
Litteratur • Publicerad 11 februari 2023
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Roman

Döden och Kerstin

Författare: Sebastian Johans

Förlag: Nirstedt/Litteratur

Sebastian Johans - ”Döden och Kerstin”
Sebastian Johans - ”Döden och Kerstin”

Romanens inledning är klockren: ”Hon har lagt mig i matsalen för att det är här som jag ska dö. Det är inte muntrare än det låter. Inte värre heller.”

Raderna som den Ålandsfödde författaren Sebastian Johans öppnar sin andra roman med förhöjer och får vem som helst på tå. En suverän bild av en människas slut, fångad i en simpel vardagstanke som touchar absurdismen. Man lockas och vill vidare.

”Problemet för författaren blir nu att leva upp till sin starka ansats.”
Annons

Journalisten, konstkritikern och (numera) Uppsalabon Sebastian Johans har även blivit författare. Debuten ”Broarna” – om Ålandsemigranter i början av förra seklet – följer han upp bara två år senare med ”Döden och Kerstin”. Här är det 1960-tal. I väntan på att dö ligger den sjuke gamle skepparen Rönner i matrummet, så att han ändå kan få höra vad som pågår runt omkring honom. Och det är mycket, eftersom det åländska huset börjar fyllas av årets många sommargäster. Inget undantag ens ett år som detta.

Problemet för författaren blir nu att leva upp till sin starka ansats. Den koncentrerade skildringen med Kapten Rönners liv i centrum fortsätter, till delar, att fascinera. Kanske för att allt fortfarande kretsar kring havet för den sjuke, kring sina minnen och skyldigheter som skeppare. Att han ännu i dödens väntrum fokuserar på det som livet på vattnet ger och tar.

Det är starka bilder av dåtidens arbetare till sjöss. Samtidigt lätt att avspegla sig i hans fullständiga kärlek till fartygen även i våra tider: Hur många av oss identifierar sig inte med sitt yrkesliv? Oavsett hur det mår, och hur man själv mår?

Boken växlar så kapitel mellan den åldringens bakåtblickar och den lite yngre singelkvinnan Kerstin på väg att ta sig till det åländska huset på en glad semester. Två kontrahenter på väg mot en syntes? Knappast. Hopkopplingen av världarna sker inte i huset, i bästa fall i läsarens huvud.

”Länge läser jag med gott mod, men allt oftare dyker frågan vad han egentligen vill med sin andra bok. Och då söker jag givetvis ingen övertydlighet eller visdomsnyckel. Men visst hade berättelsen vunnit på att språket fått spetsas till ett par gånger till och därmed fått mer energi.”

Konkret uppstår över huvud taget inga starka möten, mycket litet påminner heller om det 60-tal som författaren sägs sig vilja skildra. Tiden flyter i väg, precis som en hel del annat i denna roman. Johans har förvisso ett tilltalande ”lunk” i språket, när så många andra i dag hetsar och skyndar, men snart så händer inte mycket mer. Länge läser jag med gott mod, men allt oftare dyker frågan vad han egentligen vill med sin andra bok. Och då söker jag givetvis ingen övertydlighet eller visdomsnyckel. Men visst hade berättelsen vunnit på att språket fått spetsas till ett par gånger till och därmed fått mer energi. Så personskildringarna kunnat sluta fladdra på (text-)ytan. Jag är övertygad om att Johans lär komma vidare, men i ”Döden och Kerstin” finns en viss lojhet i både stil och berättelse, som ger mig svårigheter att hitta vad den vill säga oss. Var den medskapande läsaren ska finna kraften, i sin jakt på mening.

Sebastian Johans följer upp den uppskattade debuten med ”Döden och Kerstin”.
Sebastian Johans följer upp den uppskattade debuten med ”Döden och Kerstin”.Foto: Severus Tenenbaum
Henric TiseliusSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons