Donia Saleh fångar känslan hos frustrerade unga tjejer
Ya Leila
Författare: Donia Saleh
Förlag: Albert Bonniers
Tredje året på gymnasiet. En sista skälvande respit innan vuxenlivet tar vid. Leila och Amila har varit bästa vänner sedan förskoleklass och står varandra fortfarande så nära att Leila inte alltid är säker på var hon slutar och Amila börjar. Tillsammans försöker de tråckla sig fram i sin identitetskrisande omgivning.
Leila är den skötsamma, den som står ut med sitt slitiga och underbetalda extrajobb och får beröm för att hon är en sådan arbetsmyra. Amila är rebellen, den som inte kan låta bli att provocera läraren som avslöjat trångsynta åsikter, den som har lätt för det mesta men deltar på sina egna villkor. Som en avlägsen kusin till väninnan i Elena Ferrantes Neapelkvartett stegar hon genom livets korridor med rak rygg och en blick som bränner hål på all förställning och falskhet.
Donia Salehs debutroman är snarare ett tillstånd än en berättelse. När den fungerar levandegör den just den där känslan av att befinna sig i gränslandet mellan barn och vuxen, kaxighet och litenhet. När den inte fungerar faller den sönder i fragment som är originellt formulerade men inte tillför någon substans. Det kan tolkas som en medveten strategi, där frontalkrockande språknivåer och gapande informationsluckor är en sorts återspegling av det existentiella råmaterialet, eller som bristande bearbetning. Kanske beror det på hur nära kontakt läsaren har med sin egen inre artonåring.
”Donia Saleh jobbar med stereotyper som visserligen är träffande men också lite för lättköpta”
Ojämnheten präglar även personteckningen. Donia Saleh jobbar med stereotyper som visserligen är träffande men också lite för lättköpta: de labila feministtjejerna i klassen som inte kan uttala ordet ”patriarkatet”, den djupt osympatiske chefen på Leilas kaféjobb, kompisen Yones som gör allt för att passa ini svennesamhället, och snällkillen Leo som Leila först ser en möjlig idyllisk framtid med och sedan mest äcklas av. Samtidigt finns här också motexempel som visar andra sidor hos författaren. Dels de båda huvudpersonerna själva, som ofta är trovärdiga i sin smått frustrerade existens, dels Leilas bror Omar som befinner sig någonstans på ett annat spektrum än det normala och briljerar i sin lilla men minnesvärda biroll.
”Ya Leila” ställer samma fråga som nästan alla böcker om eller för unga vuxna till slut landar i: Vad är det att vara sig själv, och hur vet jag när jag är det? Leila har mycket kvar att forma, och mycket att skala av – fördomar och krav utifrån och inifrån, arv och miljö, allt som lägger sig över jagets kärna och stundtals kväver det. Den inbyggda ambivalensen i hennes och Amilas vänskapsrelation påminner om att också de varmaste, mest självklara relationerna kräver ett visst mått av frigörelse – fast det gör ont.