Drama med komplex skuldfråga

Småningom, under 70- och 80-talens miljö- och feministrörelser, fick dock hennes mästerligt suggestiva och gåtfulla roman ”Väggen” (1963) – om en i naturen isolerad kvinnas frigörelse från gamla föreställningar och förvandling från just kvinna till människa – åter den uppmärksamhet den förtjänar.

För en handfull år sedan kom ”Väggen” ut i en nyöversättning på förlaget Thorén & Lindskog, som nu följer upp med den fem år äldre lilla förtätade berättelsen ”Vi dödar Stella” i Rebecca Kjellbergs nyöversättning.

Tid och plats är efterkrigstidens Österrike. Det kvinnliga berättarjaget Anna befinner sig under ett par dagar ensam i det propert borgerliga hemmet, medan resten av familjen, make och två barn, är bortresta. I ett slags lång rannsakande monolog skriver hon ner tankar om och återblickar på de tilldragelser som nyligen ledde fram till att titelfigurens Stella, ung dotter till Annas väninna och tillfälligt inneboende hos familjen, en dag väljer att slänga sig framför en lastbil.

I bakgrunden anar vi ett under ytan emotionellt skakigt äktenskap präglat av den i stadens sociala kretsar högt respekterade makens otaliga kvinnoaffärer, men förnimmer också den burgna borgarklassens enastående förmåga att sopa undan problem och putsa fasader. Att maken småningom skulle få upp ögonen också för Stella, verkar snarast har varit en fråga om tid.

Men redan boktitelns ”vi” antyder att skuldfrågan är komplex. Är Anna med sitt handlande och sitt icke-handlande möjligen också delaktig i händelsernas utveckling, och i så fall hur?

Haushofers berättelse är ett slags språkligt raffinerat och delvis existentialistiskt präglat psykogram; en obarmhärtig studie i en inte alltför älskvärt tecknad, men likafullt djupt mänsklig individs gradvisa insikter i livets villfarelser och själsstrider.