Ellen Mattson trollbinder med sällsam vardagssaga
Den svarta månens år
Författare: Ellen Mattson
Förlag: Albert Bonniers
Det är bara att falla till föga och erkänna att man nog hamnat i ”halka-på-en-isfläck”-åldern. Det vill säga den period i livet där något till synes så banalt som en liten olyckshändelse plötsligt får innebörden av någonting dunkelt djupgående, med oanade kroppsliga och mentala konsekvenser. Ja, det verkar faktiskt som om en i förstone närmast löjlig incident över tid kan växa sig till en avgörande brytpunkt i livet. För egen del har det förvisso ännu inte tagit sig så vittgående uttryck som för David Svarthed, centralfigur i Ellen Mattsons nya roman ”Den svarta månens år”. För denne ensamstående man och temporärt avstängde universitetslektor utgör det ögonblick då han utanför ett kafé en vinterdag just halkar på en isfläck och slår i huvudet ett moment som skall komma att få existentiella och gåtfulla följder som förbryllar honom själv lika mycket som läsaren.
Lyckligtvis råkar två tonåringar, Torbjörn och Susanne, vara vittne till fallolyckan, och besöker därför honom i hans hem någon dag senare. De har saker att berätta: att ett suspekt par, en man och en kvinna, syntes på platsen och möjligen kan ha varit inblandade. Dessutom saknar David en röd bok han inte minns titeln på, men som han av någon oklar anledning är beredd att göra vad som helst för att få tillbaka. Kan den ha stulits vid fallet? Finns några svar på besynnerligheterna att finna i den? Till på köpet lider David plötsligt också av gäckande och återkommande synrubbningar.
Med en entusiasm som inte står Enid Blytons unga semesterdetektiver långt efter, är de två ungdomarna beredda att bistå David i jakten på den försvunna boken och på svar rörande halkolyckan och det mystiska paret. Nattliga exkursioner tillsammans runt om i staden bildar något slags nytt lösligt bindemedel i Davids vilsna tillvaro och självuppfattning. Men handlar romanen egentligen om detta? Skickligt gör Mattson här bruk av sin erkända förmåga att hitta sprickor i vardagen, märkliga stråk av något främmande i det välkända, sådant som Freud kallade ”unheimlich”. Förtätning och upplösning. Är Davids liv ens verkligt? Händer närmare besett det som står på sidorna? Vi vet inte. David talar med sig själv under sömnlösa nätter, står vid fönstret och tittar ut ur sin vinterfrostiga ensamhet under det att han försöker greppa om sitt liksom undanglidande jag. Men det tillståndet har inte uppstått ur olyckan, utan fanns där från början. En mening alldeles i romanens inledning erbjuder möjligen en nyckel: ”Han hade egentligen aldrig tyckt om den sortens berättelser som gick att formulera på det enkla sättet, om liv som kunde sammanfattas.” Att både ”Stäppvargen” och ”Mästaren och Margarita” senare nämns, är möjligen också en vink.
Mycket i den här suggererande och sällsamma historien är höljt i dunkel, inklusive romanens eget ärende. Vilket inte skall förstås som kritik, utan mer som ett slags rekommendation till läsaren: låt inte den deduktiva deckarhjärnan ta över, utan öppna sinnena för det på en gång alldagligt verkliga och mångtydigt drömlika. Och se upp för isfläckarna i vinter.
