En barndom med missbruk och en ”Fucking Åmål”-uppväxt blir till skarpa bilder ur livet
Serieromaner
Serieroman
En trasig historia
Författare: Marie Tillman
Förlag: Syster förlag
Nikki
Serieroman
Författare: Malin Skogberg Nord
Förlag: Syster förlag
Hon liksom tornar upp sig, omslagskvinnan på Marie Tillmans serieroman ”En trasig historia”. I en vilt blommig klänning, svart lugg och skärt, utsmetat läppstift påminner hon mig först om kvinnostereotypen trotsig feminist. Under läsningen förstår jag dock snabbt vem kvinnan är; berättarjagets alkoholiserade och mentalt obalanserade mor. Kaxigheten är fyllekax. Läppstiftet är inte tänkt att vara sådär.
Själv har berättarjaget inte ens ett riktigt huvud, bara en sorts oklart, stubbliknande avslut på en hals. Det är kongenialt med hur tillvaron ser ut för barnet till en sjuk förälder; man får inte riktigt plats att vara annat än till för sin mamma, en förlängning av henne, där för att ta hand om henne, hennes välstånd och känslor. Manipulationen av den medberoende är både medveten och omedveten. Man har inte ens rätt till sitt eget huvud.
”Lyckligtvis finns där ett stråk av mörk humor – den här sortens historier tenderar att bli outhärdliga annars.”
”En trasig historia” beskriver ett tillstånd, en avsaknad av kronologi som understryker förvirringen och förtvivlan, skuld och skam och samvete. Lyckligtvis finns där ett stråk av mörk humor – den här sortens historier tenderar att bli outhärdliga annars.
Syster förlag går från klarhet till klarhet med verk som beskriver barns utsatthet och hur otrygghet formar oss. I Malin Skogberg Nords ”Nikki” följer vi en annan sorts uppväxt: den på ytan helt normala. En välartad familj på en ö i Bohuslän med en välmenande mammas ”goda råd” om vikt och kropp, normativa vänskaper där alla beter sig enligt en sorts manus, en plantskola för människor som är på väg att rätta in sig i ledet.
När Nikki börjar på Schillerska i Göteborg kommer hon i kontakt med en annan värld. Här finns nya vänner som är veganer, feminister, woke, icke-binära, politiskt intresserade.
Detta påminner mig rent bokstavligt om min egen uppväxt i Brämhult, där ingen väl var öppet fördömande men där en lesbisk tjejs flickvän kallades ”kompis” ända tills de gifte sig, och där ett vagt ”den och den är väl lite… knepig?” kunde vara ett totalt karaktärsmord. Nikki, drömskt och liksom sagolikt tecknad, får på Schillerska för första gången känna sig som del av ett sammanhang.
”Svärordet får mig att tänka på ”Nikki” som en modern ”Fucking Åmål” i serieform.”
Bistra reaktioner från en egentligen mest förvirrat oförstående familj låter inte vänta på sig men Nikki står på sig, sådär kejsaren-är-naken-artat som barn gör, och sådär desperat som bara tonåringar orkar. ”Jag är ett bra barn”, säger hon till sin mamma. ”Jag gör mina läxor, jag plockar in i diskmaskinen, jag försöker bara fucking leva.” Svärordet får mig att tänka på ”Nikki” som en modern ”Fucking Åmål” i serieform. Och aldrig har jag sett hur förälskelse ser ut när man ritar den så att den glimrar, men det visar Malin Skogberg Nord med den äran.
